Bedömning igen
Efter att ha fått en del önskemål väljer jag nu att övergå till att skriva den här bloggen på svenska. Tydligen har jag svenska läsare som inte hänger med riktigt annars, så jag försöker. Fortfarande har jag ju lättare att uttrycka mig på engelska, men men.
I går var jag tillbaka på SCÄ för ny bedömning av en ny läkare. Jag gjorde ett sk Stepwise-test, vilket är typ 250-300 frågor om min allmäna psykiska hälsa och om ätstörningen. Vissa var ja- och nejfrågor medan vissa var av typen "På en skala mellan x och y, var ligger du?". Efter sammanställdes alla svaren, och doktorn kom fram till (utefter dessa siffror) att jag inte bara är värre än snitt-normala människan utan även värre än snitt-anorektikern. Grattis Martina, du är bra på NÅNTING i alla fall. *sarkasm* Jag är alltså MER självkritisk, självhatisk, unnar mig mindre, känner mindre osv än de flesta som gjort det där testet på SCÄ.
Han gav mig en ordentlig tankeställare. Han ifrågasatte nämligen att jag fått dagvård, "eftersom det inte brukar erbjudas underviktiga". Vet inte om det är något nytt de börjat med sen jag gick på behandlingen, men om det inte erbjuds underviktiga längre - vad händer då? Måste jag läggas in??? Det tog liksom udden lite av den märkliga stolthet jag kände när jag såg att jag klart uppfyller alla kraven på att få vara anorektiker (tillräckligt lågt bmi, äter tillräckligt lite osv). Jag har ABSOLUT inte TID att läggas in. Jag har ABSOLUT inte LUST att läggas in. Jag pluggar. Jag har fått ett jobb där jag STORMTRIVS. Jag har mina underbara älskade HUNDAR som jag inte har lust att lämna för längre stunder än absolut nödvändigt.
Jag fick inte bara diagnosen anorexia nervosa, utan anorexia nervosa med hetsätningsstörning. Vore det inte för det sista tillägget så skulle jag säkert inte vara lika bekymrad. Vore det för att jag bara o-åt så skulle det vara rätt lugnt. Men jag känner dödsångest bara av att tänka på mina hetsätningsattacker! Jag kan verkligen känna att JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE, och samtidigt som de orden formaktligen studsar runt uppe i huvet så gör jag iordning det jag ska äta, och sedan kräks jag tills magen känns som att den ska gå sönder (uppenbarligen gör den det också, för det kommer blod mot slutet), tårarna rinner, det gör ont överallt i hela kroppen, ångesten gör mig i det närmaste lamslagen...
(Jag kommer på mig själv med en sak samtidigt som jag skriver. Kan det vara så att det känns bättre att skriva på engelska för att svenska är mitt modersmål och jag inte identifierar mig med engelskan, och alltså kanske känner som att jag skriver om någon annan? För nu känns det annorlunda när jag skriver...)
Jag behöver verkligen hjälp. Jag har kommit fram till det. Jag kommer ALDRIG ta mig ur hetsätningarna utan hjälp. Jag passar på så fort jag får chansen. Jippi, va kul det har varit nu under helgen när Klas har varit bortrest... *tear*
Vad ska jag göra?? Jag kan inte ta mig ur det här utan mig själv, men jag önskar att jag bara kunde gömma mig i en mörk garderob någonstans, och när jag kom ut igen så var allting annorlunda. Då kunde jag bara o-äta och vara lycklig.
Just nu är jag väldigt väldigt olycklig. Väldigt. Olycklig. Väldig. Och olycklig.
I går var jag tillbaka på SCÄ för ny bedömning av en ny läkare. Jag gjorde ett sk Stepwise-test, vilket är typ 250-300 frågor om min allmäna psykiska hälsa och om ätstörningen. Vissa var ja- och nejfrågor medan vissa var av typen "På en skala mellan x och y, var ligger du?". Efter sammanställdes alla svaren, och doktorn kom fram till (utefter dessa siffror) att jag inte bara är värre än snitt-normala människan utan även värre än snitt-anorektikern. Grattis Martina, du är bra på NÅNTING i alla fall. *sarkasm* Jag är alltså MER självkritisk, självhatisk, unnar mig mindre, känner mindre osv än de flesta som gjort det där testet på SCÄ.
Han gav mig en ordentlig tankeställare. Han ifrågasatte nämligen att jag fått dagvård, "eftersom det inte brukar erbjudas underviktiga". Vet inte om det är något nytt de börjat med sen jag gick på behandlingen, men om det inte erbjuds underviktiga längre - vad händer då? Måste jag läggas in??? Det tog liksom udden lite av den märkliga stolthet jag kände när jag såg att jag klart uppfyller alla kraven på att få vara anorektiker (tillräckligt lågt bmi, äter tillräckligt lite osv). Jag har ABSOLUT inte TID att läggas in. Jag har ABSOLUT inte LUST att läggas in. Jag pluggar. Jag har fått ett jobb där jag STORMTRIVS. Jag har mina underbara älskade HUNDAR som jag inte har lust att lämna för längre stunder än absolut nödvändigt.
Jävla FÖRBANNADE skit.
Jag fick inte bara diagnosen anorexia nervosa, utan anorexia nervosa med hetsätningsstörning. Vore det inte för det sista tillägget så skulle jag säkert inte vara lika bekymrad. Vore det för att jag bara o-åt så skulle det vara rätt lugnt. Men jag känner dödsångest bara av att tänka på mina hetsätningsattacker! Jag kan verkligen känna att JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE, och samtidigt som de orden formaktligen studsar runt uppe i huvet så gör jag iordning det jag ska äta, och sedan kräks jag tills magen känns som att den ska gå sönder (uppenbarligen gör den det också, för det kommer blod mot slutet), tårarna rinner, det gör ont överallt i hela kroppen, ångesten gör mig i det närmaste lamslagen...
(Jag kommer på mig själv med en sak samtidigt som jag skriver. Kan det vara så att det känns bättre att skriva på engelska för att svenska är mitt modersmål och jag inte identifierar mig med engelskan, och alltså kanske känner som att jag skriver om någon annan? För nu känns det annorlunda när jag skriver...)
Jag behöver verkligen hjälp. Jag har kommit fram till det. Jag kommer ALDRIG ta mig ur hetsätningarna utan hjälp. Jag passar på så fort jag får chansen. Jippi, va kul det har varit nu under helgen när Klas har varit bortrest... *tear*
Vad ska jag göra?? Jag kan inte ta mig ur det här utan mig själv, men jag önskar att jag bara kunde gömma mig i en mörk garderob någonstans, och när jag kom ut igen så var allting annorlunda. Då kunde jag bara o-äta och vara lycklig.
Just nu är jag väldigt väldigt olycklig. Väldigt. Olycklig. Väldig. Och olycklig.

1 Comments:
du skriver precis mina egna tankar. skrämmande att läsa. är fast i bulimi sen tre år tillbaka, ingen som upptävkt det än och jag rkar inte bry mig längre. ibland känns det sm om hela jag går sönder på bara några minuter. hoppas du blir bättre! tänker på dig. kramar
Skicka en kommentar
<< Home