03 oktober, 2006

Mano?

För flera år sedan diagnostiserade en läkare (tror det var på PBU, numer BUP) mig som manodepressiv. Jag har alltid tyckt att den diagnosen känts jäkligt konstig, för jag har aldrig varit den som skiftat så i humöret. Men sen jag började med Fluoxetin så kan jag nästan hålla med... Jag har extrema skiftningar. Ena sekunden känns livet helt okej (tro mig, det är inte ofta man har hört det från mig förr) och nästa dras jag med dödsångest och allt den för med sig (kramper, huvudvärk, svårt att andas...).

I går var en sån där rätt okej dag. Först hade jag och mamma en superhärlig träningsdag i skogen med hundarna och sen åkte jag till jobbet och var på (för mig) strålande humör, gick och skrattade och skämtade mest hela tiden, och fick kommentarer om att jag är den som håller stämningen uppe på jobbet!

Så i dag då... Sen klockan typ åtta i morse har musklerna krampat. Jag har sjukt ont i huvet. Först nu (kvart i fyra) börjar jag fundera på att jag kanske borde klä på mig. Hundarna har fått en kvarts promenad vid halv sju och en sjuminuters promenad vid halv ett, that's it. Jag skulle ringt en massa viktiga samtal i dag, och kollat lite jobbannonser innan jag skulle stuckit iväg till jobbet mitt på dagen. Ingenting har blivit av. Jag har bara legat i soffan och kollat på sex (!) inspelade avsnitt av du är vad du äter. Jag har dock ätit lunch faktiskt. Så maten gick det inte ut över i dag, varken åt ena eller andra hållet. Men som mina muskler krampar så känns det som att jag varit på gymet i typ fyra timmar, och ännu kan jag inte slappna av hur mycket jag än försöker. Jag kan inte ens ligga raklång, för benen och ryggen böjer sig...

Suck och stön. Jag är väl mano då.