20 januari, 2008

Mitt i natten

Jag tror att den som aldrig har upplevt dödsångest omöjligt kan veta hur jag mår. Vad jag känt i natt. Eller inte känt? En tvåochenhalvtimmes promenad hjälpte inte. Sitter och försöker samla tankarna. Få ordning på allt jag tänker. Samtidigt som jag dricker lite oboy. Sockerfri sådan. Gjord på minimjölk såklart (den laktosfria med 10 kcal mindre/dl). Blev inte tillräckligt varm. Men jag ville inte väcka Klas genom att köra micron för länge.

Jag har verkligen sabbat allt. Det är så vansinnigt plågsamt. Vetskapen om att jag har gjort något så oförlåtligt. Och som jag inte kan varken skylla på någon annan eller ta ett suddgummi och radera från historian. Det gör så ont. Frågar mig ständigt: hur ska jag kunna leva med mig själv? Och ingen (INGEN) kan ge mig ett vettigt svar.