23 april, 2006

Ironi?

Det ironiska med gårdagens (nattens?) inlägg är att sån där ångest som jag hade får jag väldigt väldigt sällan efter att jag hetsätit. I går gjorde jag det inte, och ofta kommer då såna där ångestattacker som på posten.

I dag ska jag, mamma och hennes Roffe åka och rida. Jag ska verkligen försöka att inte tänka på nånting annat än hur roligt det ska vara, men det är inte så himla lätt. Jag försökte äta lite extra frukost för att inte bli svag när jag sitter på hästryggen sen, men det gick inte. Det sa bara stopp i hela kroppen. Så vi får se hur det går...

Jag önskar att någon kunde förstå varför och sedan förklara för mig. Varför det har blivit som det har blivit. Varför jag gör som jag gör....


Hade vågen visat det jag ville så hade det nog blivit en bra dag i dag...

3 Comments:

Anonymous Anonym said...

hej gumman. Kära du, detta låter ju inte bra. Själv ägnade jag helgen till att springa i skogarna i Norrtälje och ropa VEEEGGAAAA som hade rymt igen. 24 timmar senare och tre mil bort hittade jag henne. Därför kunde jag inte svara när du ringde... Blir alldeles ledsen av att du har det så tungt. Kanske kan vi ses snart? STOR kram på dig, Maria

10:04 em  
Anonymous Anonym said...

För att vända på det du skrev åt mig, :) så måste jag fråga hur Du kan göra för att vara snäll mot Dig?
Varför straffar du dig med maten? Du vill inte ge din kropp näring den behöver för att leva. Får du hetsätningsattacker så straffar du dig med att kräkas tills det kommer upp blod. Jag kan inte ens förstå varför du måste straffa dig?
Du har är en jättesöt och go tjej, du har världens finaste hundar, du planerar bröllop med din älskade osv osv. Och ändå kan du inte känna att du duger precis som du är.
Jag vet själv att det oftast inte går det inte att sätta fingret på vad som är fel (jo nu kan jag det iom vad som hänt, men inte tidigare). När jag har mina depp-perioder är jag bara ledsen. Jag brukar säga att orsaken är 'allt eller inget'. Alla småsaker som byggs upp till något stort, men egentligen ingen enskild sak/händelse som orsakar det hela.
Kanske någon lite händelse utlöste allting för dig och ytterligare småsaker byggt upp det hela så det blivit något enormt och stort som du varken kan hantera eller som ta dig ur.
Tänk om det bara gick att säga några väl valda ord så skulle du må bra. Men så funkar det ju inte. Och sitta en tid i en svart garderob skulle ju inte heller hjälpa. Det enda jag kan hoppas på är att läkarna kan hjälpa dig. Det känns så maktlöst att sitta på andra sidan en dataskärm och läsa om hur dåligt du mår och hur du misshandlar din kropp <3
KRAM

4:10 em  
Anonymous Anonym said...

hur gick det sen? blev du svag på hästen? bruk du ofta bli svag? hoppas du hade trevligt!

10:58 em  

Skicka en kommentar

<< Home