13 november, 2008

Dags igen?

Ja.. kanske.. jag vet inte. Jag vet att det är så fruktansvärt mycket som gör så ont. Hela tiden. Jag försöker verkligen låta bli att känna efter. Men det finns där. Hela tiden. Jag vet vad det beror på den här gången. Den där jävla horan. Det där jävla slyntyget. Hon har krossat mig. Jag önskar att jag hann krossa henne först. Men tyvärr. Hur mycket jag än försöker ge en bild av en stark människa som klarar allt så har hon lyckats med det som så många har lyckats med förr.

Du låtsades vara min vän. Istället fann du mina svagaste punkter och tryckte på dem... Du verkade så otroligt underbar. Men du är bara ond. Den ondska som jag fram tills nu har förnekat har funnits vid min sida senaste året.

Men vänta du bara. Jag ska krossa dig. Det lovar jag.


Jag ska bara krossa mig själv först...

Jag saknar mitt gamla jag. Det är ingen vits med att förneka det. Man kan göra om misstag, visst. Men så kan man vara samma gamla M också.

"I heard that you slipped again. I'm here 'cause you need a friend"
Welcome back.