18 december, 2008

Tankar

Jag har verkligen tankar. På riktigt. För första gången på tre år. Lösningen är bokstavligt talat en armslängd ifrån mig. Vad hindrar mig? Jag vet snart inte.

Jag vet att jag inte får snurra in på det som är jobbigt, för det blir bara djupare och djupare. Men... allvarligt. Det är lite för mycket nu. Och när jag tänker att det inte kan bli värre kommer något mer. Det är verkligen inte så att jag är en självömkande dramaqueen, det gör verkligen ont på riktigt och det gör bara ondare och ondare.
26 år gammal frågar jag mig själv: är det verkligen realistiskt att tro att det kommer bli lättare? Really?

Jag försöker lägga över skulden på andra. Det är "hennes" fel för att hon mobbade mig i lågstadiet. Det är "hans" fel för att han gjorde saker mot mig när jag var alldeles alledels för liten. Det är deras fel för det och det och det.

Men till syvende och sist måste det väl ändå vara så att det finns en anledning att alla dess - oberoende av varandra - har gjort som de gjort? Det måste väl ändå handla om mig?

Jag kan knappt andas. Känslan är inte att det gör ont. Känslan är att det är helt övermäktigt.