Rasar!
Det verkar som den här "äta-ingenting-förutom-det-jag-hetsäter-och-kräks-upp-grejen" funkar, för jag börjar rasa i vikt igen! Mitt mål har "alltid" (Läs: alltid sedan jag blev sjuk för några år sedan) att komma ner under femtio kilo. Fråga mig inte varför just <50 känts så attraktivt, men nu har jag i alla fall hamnat där under för ett par dagar sen. Trots hetsätningarna fortsätter jag dessutom neråt. I'm telling you guys: när vågen första morgonen visade 49,8 så dansade jag en liten dans av glädje inne i badrummet!! Och att jag fortsätter neråt känns ju givetvis EXTREMT bra! Men samtidigt börjar jag bli rätt så orolig. Jag har faktiskt inte satt upp något nytt mål ännu. Jag inser ju att jag aldrig kommer se smal ut i spegeln, så det är inget realistiskt mål att jag ska bli nöjd med vad jag ser. Att hamna på ett BMI under 16 känns faktiskt mest skrämmande. Så det är ju inget roligt mål att kämpa för (är ju strax där iofs, men ändå). Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Vad jag VET däremot är att jag inte ALLS har lika stor lust att få hjälp längre. Tidigare har jag ju velat ha hjälp för att sluta hetsäta, för det har känts så fruktansvärt och hemskt och äckligt. Men nu inser jag att det säkerligen har varit min anorexi som velat ha den hjälpen. Nu känner jag ju mest att detta funkar (alltså, att jag ju går ner i vikt, vilket är det viktigaste av allt i hela livet)...
Dock börjar jag få fysiska men som skrämmer mig. Ont i hjärtat när jag är trött och anstränger mig (och nu snackar vi inte åka till gymmet och träna, utan typ tvätta eller gå ut med hundarna en lugn promenad). Jag har ingen ork alls till nånting. Att andas kan kännas som en ansträngning. I går tränade jag Gizmo och på kvällen hade vi tvätttid. Klockan kvart i elva rasade jag i säng och orkade knappt lyfta armarna för att jag var så slutkörd. DET är skrämmande.
Dock börjar jag få fysiska men som skrämmer mig. Ont i hjärtat när jag är trött och anstränger mig (och nu snackar vi inte åka till gymmet och träna, utan typ tvätta eller gå ut med hundarna en lugn promenad). Jag har ingen ork alls till nånting. Att andas kan kännas som en ansträngning. I går tränade jag Gizmo och på kvällen hade vi tvätttid. Klockan kvart i elva rasade jag i säng och orkade knappt lyfta armarna för att jag var så slutkörd. DET är skrämmande.

3 Comments:
Ja, snart blir det din sambo som får gå ut me hundarna (med tanke på att du är så trött och har ont i hjärtat). Till slut, när folk är så utmärglade och smala som har anorexia, blir de inte tvingade att läggas in på sjukhus? Om du inte tar hand om dig, vem ska då orka ta hand om/träna dina söta hundar? Mvh
Hör nu gumman, det viktigaste av allt är att du faktiskt tar emot den hjälp som du nu har möjlighet att få! Jag vet att du tvekat att ta emot hjälp tidigare, du skrev om det i din blog, men nu tror jag att du behöver komma till insikt i att hjälpen du behöver handlar om att varken svälta dig eller hetsäta utan att äta lagom och vara nöjd med dig själv som människa. Och min gissning är att det bara är proffsen som kan hjälpa dig med det. Ta nu emot all hjälp du får så kan vi träna hundarna tillsammans i höst!
Du vet att hjärtat är en muskel. Har kroppen inget att ta av, kan den ta av hjärtmuskeln och då dör du.
FINNS DET INGEN SOM TYCKER OM DIG FÖR DEN DU ÄR?
Skicka en kommentar
<< Home