27 maj, 2006

Men snälla nån, vad är det du säger?!

Ibland blir jag så chockad över vad en del kan häva ur sig, även om det är som något sista desperat försök att säga nåt som ska "hjälpa". Okej. Känner du mig inte så är det klart att det kan komma ut grodor. Men när det är någon jag tror är en av de som känner mig bäst, och som dessutom sett min sjukdom i princip sedan dag ett så blir jag bara.... trött....

"Nu får du för f*n lov att skärpa till dig"


Snälla nån. Vad är det du säger människa. Skärpa till mig? Som att... vaddå... det var ett fritt val att ha anorexi? Att det är nåt sick försök att fiska uppmärksamhet? Eller, det är det säkert till viss del väldigt långt inne. Men inte på en medveten nivå. Och definitivt inte något jag väljer!

Jag mår så sinnessjukt dåligt just nu. Jag är på god väg att ge upp. För - som jag också fick slängt i ansiktet av ovanstående nämnde - jag vet ju att även om jag skulle få hjälp - igen - och bli "bra" - igen - så krävs det så fruktansvärt lite för att jag ska trilla tillbaka. Igen. Hur ska jag orka kämpa? Vad är vitsen?

Jag vet att jag kommer dö om jag fortsätter. Jag äter mindre och mindre hela tiden. Nu kan jag inte längre ha mjölk i tet och jag får ångest om jag äter för mycket frukt (jag har följt de "regler" jag kom på i förra blogg-inlägget alltså). Frukosten består i princip av frukt och lite grönsaker. Kanske en hårdbrödskiva utan något på. Och te såklart. Sen kan resten av dagen gå utan att något annat än typ pepsi max och kanske en apelsin går ner. Och den pepsin och apelsinen kan ge mig sån ångest!

Intellektet talar:
Vad kan det bli per dag... *tänker* 200-300 kalorier?? Och metabolismen kräver ungefär 1500, plus att jag förbränner när jag är ute med hundarna osv.

Ätstörningen talar:
Du kan alltid äta mindre och förbränna mer.

Over and out.

2 Comments:

Anonymous Anonym said...

Ta inte åt dig av anonyma människors ord. Visst kanske man kan säga att anorexi sitter i hjärnan, men det är inte alltid så lätt att styra över sin hjärna och sina tankar. Det är faktiskt inte alltid så att förnuft och känslor går ihop.
Depressioner klassas som sjukdom, det går inte så lätt att "rycka upp sig" om man har fått en djup sådan. En svår depression beror tydligen på kemiska obalanser i hjärnan, sen kanske det har hänt saker också som utlöst/förvärrat tillståndet. Kanske det är något liknande även vid ätstörningar?
Du har ämnen som bubblar i ditt huvud som får hjärnan att tänka saker som egentligen inte ska finnas där!?
Men bara för att sjukdomen finns i huvudet är den väl inte lättare att hantera??
Svår ångest kan nog nästan göra lika fysiskt ont som ett brutet ben.

Tänk aldrig mer att du vill "ge upp". Jag har förlorat en Martina. Din familj ska inte behöva genomlida det henns familj gör. Livet är en gåva som vi är skyldiga att göra vårt allra bästa med. På en sekund kan allt vara över, då går det inte att ångra sånt som är gjort eller inte gjort. Vi som haft turen att få vara kvar ett tag till, måste faktiskt ta tillvara på det!

Kram

10:15 em  
Anonymous Anonym said...

Hur länge har du haft anorexia? Men hur ska du kunna ta dig ut "skiten??!"..? Skrev inte du att du är tillräckligt sjuk nu så att du får hjälp också? Ta den hjälpen och försök, försök att inte trilla dit igen. Det är många som trillat dit igen och råkat illa ut men även många som tagit sig ut sjukdomen. Kämpa! Om inte för din skull! Gör det för din killes eller familjs skull! Jag har förlorat en nära vän och det är det värsta jag varit med om, därför vill jag verkligen att du ska bli frisk (du kämpar säkert jättehårt).

11:58 em  

Skicka en kommentar

<< Home