10 maj, 2006

Senare samma dag.

Skrik och panik! Jag önskar att det fanns någon fysisk person som kunde hjälpa mig att hålla motivationen uppe när det är som tuffast, typ en sån där 24/7-dietist som "kändisarna" har. Visst, jag har ju vågen och helkroppsspegeln i badrummet (THANK YOU, LORD!), men jag skulle vilja att någon bara kunde ta ett basebollträ och banka lite vett i mig. Sure, jag har hållit fingrarna i styr (går att tolka på många sätt) i dag, men jag går å fantiserar om det mest förbjudna precis heeela tiden. Varit SÅ nära att hetsäta i dag igen, men jag har försökt att tänka på annat och hur äckligt det känns efter jag kräkits och känner det som att jag inte fått upp allt även om det är fysiskt omöjligt att kräkas mer utan att magsäcken ska följa med upp. Så kommer Klas hem och äter just precis det jag gått och fantiserat om att äta. Lukten.... Jag kan verkligen föreställa mig hur ljuvligt det smakar. För honom är det så alldagligt att han gav typ en tredjedel till hundarna. Medan jag sitter där och smuttar på min utspädda soppa... Jag orkar snart inte mer. Jag vill inte dö, det vill jag inte. Men det skulle vara skönt att försvinna från ångesten och tankarna. I alla fall för en liten stund.

1 Comments:

Anonymous Anonym said...

Jag hade hellre velat vara din 24/7-person som bankar in i ditt huvudet att du ska äta bra mat på regelbundna tider. :) Varken svältande eller galen hetsätning.
För det är ju inte alltid det egna förnuftet går ihop med känslorna. :|

Du är varken lat eller äcklig, du är fina Martina. Hade jag kunnat göra något åt mitt huvud hade jag verkligen gjort det - men det går inte och då är det bara att försöka acceptera läget. Det spelar ingen roll hur duktig, självdisciplinerad, effektiv eller ambitiös jag skulle vara. Inget skulle göra någon skillnad.
Du kan inte bli smalare, då dör du. Alltså måste du lära dig acceptera och tycka om dig själv som du är. Inte efter hur många kilo du väger.
Jag tror inte alls att det är vikten som är själva problemet. Allting bottnar i något annat, men genom att försöka styra över kilona försöker du få det att kännas som att du har kontroll över dig själv och din kropp.

Går du upp i vikt kommer ångesten för att du förlorat kontrollen och du känner dig fruktansvärt misslyckad. Samma om det kommer en hetsätningsattack.
Men så länge du fortsätter gå ner kan du vara stolt över dig själv för att du är så oerhört duktig på att styra och kontrollera dig. Stolt över vilken fantastisk självdisciplin du har som inte ger efter för matsug även om kroppen skriker.

Kram

12:58 em  

Skicka en kommentar

<< Home