UschochFyochBläochUrk
I dag ska jag till dr Berg igen. Sån ångest i gårkväll att jag hade ont i magen (vilket kan leda till frågan om ångest är psykisk eller fysisk - vem kom först; hönan eller ägget???).
I går på dagen kände jag det som att blixten slog ner i mig som från en klar himmel när jag satt och läste. Jag sitter ju och kämpar och kämpar med fysiken och till hösten ska jag läsa sista kemin är det tänkt. Men så kom jag på att Varför ska jag tvinga mig själv till att läsa detta, och som följd få ÄNNU sämre självförtroende pga att jag inte förstår?? Gick in och kollade på de utbildningar som jag hoppas kunna söka till våren, alternativt till nästa höst, och jag BEHÖVER ju inte de här två sista kurserna för min specialbehörighet - jag har redan läst all kemi och fysik jag måste ha! Så jag tror fanimig att jag ska hoppa av fysiken. Och sälja både fysik- och kemiboken så jag får lite extra pengar istället. Har en hel läskback med böcker under bordet - skulle nästan kunna sälja ihop till en liten lyxsemester tror jag. *s*
Jag känner även att jag så jävla gärna vill söka till universitetet redan till våren. Och det går ju inte om jag blir inlagd. Jag har fortfarande typ tvåhundra poäng kvar till högskolebehörigheten (ska söka ett par kurser på kul, typ historia b, psykologi b och nåt mer tror jag).
Men samtidigt så är ätstörningen så förbannat stark. Visst, jag äter fortfarande. Men ångesten ÄTER UPP mig innifrån. I natt var jag ute på en 2,5 timmes promenad (gick runt hela bromma - inte illa va?) och när jag gick runt bland de fina husen så kände jag i hela kroppen att Det är inte värt kampen, jag kommer ALDRIG bli lycklig. Jag kommer ALDRIG ha en ordnad ekonomi. Jag kommer ALDRIG få bo i ett sånt där fint hus (en av mina högsta drömmar). Jag tror inte på nåt sätt att jag är ensam om att känna så här eller att jag är mindre lyckligt lottad än alla andra på hela jorden, även om det kanske låter nåt så exceptionellt självömkande det jag skriver. Det är bara det att det vore så jävla skönt om jag inte behövde gå i motvind HELA tiden. Om nånting NÅNSIN kunde gå som jag vill. Om jag kunde få leva en enda jävla dag utan den här förbannade ångesten. Uppgivenheten. Äcklet. Självhatet... Allt det som gör att jag själv sätter käppar i hjulet för mig. Jag är min största fiende, den som förstör mest. Jag har ingen att skylla ifrån mig på - allt är mitt fel.
Och är man så dum i huvet som jag är: förtjänar man då att bo i ett så där fint hus, vara lycklig, ha ett bra jobb osv?
I går på dagen kände jag det som att blixten slog ner i mig som från en klar himmel när jag satt och läste. Jag sitter ju och kämpar och kämpar med fysiken och till hösten ska jag läsa sista kemin är det tänkt. Men så kom jag på att Varför ska jag tvinga mig själv till att läsa detta, och som följd få ÄNNU sämre självförtroende pga att jag inte förstår?? Gick in och kollade på de utbildningar som jag hoppas kunna söka till våren, alternativt till nästa höst, och jag BEHÖVER ju inte de här två sista kurserna för min specialbehörighet - jag har redan läst all kemi och fysik jag måste ha! Så jag tror fanimig att jag ska hoppa av fysiken. Och sälja både fysik- och kemiboken så jag får lite extra pengar istället. Har en hel läskback med böcker under bordet - skulle nästan kunna sälja ihop till en liten lyxsemester tror jag. *s*
Jag känner även att jag så jävla gärna vill söka till universitetet redan till våren. Och det går ju inte om jag blir inlagd. Jag har fortfarande typ tvåhundra poäng kvar till högskolebehörigheten (ska söka ett par kurser på kul, typ historia b, psykologi b och nåt mer tror jag).
Men samtidigt så är ätstörningen så förbannat stark. Visst, jag äter fortfarande. Men ångesten ÄTER UPP mig innifrån. I natt var jag ute på en 2,5 timmes promenad (gick runt hela bromma - inte illa va?) och när jag gick runt bland de fina husen så kände jag i hela kroppen att Det är inte värt kampen, jag kommer ALDRIG bli lycklig. Jag kommer ALDRIG ha en ordnad ekonomi. Jag kommer ALDRIG få bo i ett sånt där fint hus (en av mina högsta drömmar). Jag tror inte på nåt sätt att jag är ensam om att känna så här eller att jag är mindre lyckligt lottad än alla andra på hela jorden, även om det kanske låter nåt så exceptionellt självömkande det jag skriver. Det är bara det att det vore så jävla skönt om jag inte behövde gå i motvind HELA tiden. Om nånting NÅNSIN kunde gå som jag vill. Om jag kunde få leva en enda jävla dag utan den här förbannade ångesten. Uppgivenheten. Äcklet. Självhatet... Allt det som gör att jag själv sätter käppar i hjulet för mig. Jag är min största fiende, den som förstör mest. Jag har ingen att skylla ifrån mig på - allt är mitt fel.
Och är man så dum i huvet som jag är: förtjänar man då att bo i ett så där fint hus, vara lycklig, ha ett bra jobb osv?

4 Comments:
Du kommer aldrig att bli frisk, helt frisk. Bara så att du vet det, och bara så att du inte kämpar och kämpar och aldrig känner att du blir bättre. För bättre blir du - det märks! Jag kände mig så hopplös och misslyckad för att jag tänkte att jag aldrig kan bli normal, som alla andra (vilka det nu är?) men idag inser jag att varje gång jag erkände för mig själv att jag inte mådde bra utan behövde bli bättre - så BLEV jag bättre. DET var ett steg i rätt riktning. Ha inte för höga mål med dina tankar och din framtid, inte än. Var glad åt det som sker från dag till dag.
Se på mig - jag har accepterat att jag får leva med vissa delar av mitt liv och mina tankar resten av mitt liv - men jag har det jättebra idag. Och jag tog mig ur det på egen hand.
Stor kram. As always.
vad ska du utbilda dig till?
Greets to the webmaster of this wonderful site. Keep working. Thank you.
»
Greets to the webmaster of this wonderful site! Keep up the good work. Thanks.
»
Skicka en kommentar
<< Home