Hej alla ni andra som läser och kommenterar min blogg. Det är tråkigt med er som är så anonyma, men det är helt okej.
Så här funkar jag: jag kan inte ta till mig av komplimanger eller annat som människor säger till mig om mig i positiv bemärkelse. Jag tycker väldigt illa om mig själv, och har ingen förståelse för att andra kan tycka annolunda, även om jag i alla andra fall unnar alla en egen åsikt om allting.
Jag vet att mitt destruktiva beteende är ett rop på hjälp. Jag har ingen aning om varför jag behöver ropa på hjälp. Och jag vet inte om jag någonsin kommer våga ta emot hjälp när/om den erbjuds.
Någon dag kanske jag inte kommer vara lika hatisk, lika självkritisk, lika destruktiv. Då kommer jag bland annat tänka tillbaka på er - anonyma, "webvänner" och andra vänner, nära och kära. Jag kommer tänka tillbaka på er och vara er oändligt tacksam för att ni på ett eller annat sätt fanns där för mig även om det var en så vansinnigt otacksam uppgift. Att ni inte gav upp.
Ingen nämnd, ingen glömd.Men min
älskade mamma och min
älskade K betyder väldigt väldigt mycket.
Alltid.