26 november, 2006

Proof!!

Ni vet hur man brukar säga att missbruk är något man tar till för att man inte orka känna det som är jobbigt? Ska vi säga att jag bevisade det i gårkväll? Jag satt verkligen från början och var ledsen pga saknaden av Tessie och pappa. Så någonstans blev det för jobbigt och vem började jag sakna istället? Jo, anorexin.

Jag vill bara förtydliga: jag mår verkligen bättre än någonsin. Jag har inga planer på att bli sjuk igen. Det som hände i gårkväll var verkligen creepy, att hon ligger så himla nära fortfarande. Jag tror dock att det är ett friskhetstecken att jag såg det.

Uscha.

25 november, 2006

Senare samma kväll...

Shit. Sitter och kollar på bilder i datorn. Många semesterbilder. Vad är det för speciellt med dem då kanske ni undrar? Jo, det är många på mig i bikini från senaste årets utlandssemestrar. Okej, jag medger att jag var långt ifrån nöjd med vad jag såg i spegeln då. Men om man jämför med nu... herre gud... hur fan gick det här till...
Om man tänker på det jag skrev i senaste inlägget kan jag nog säga så här:
Jag tänker inte på Tessie eller pappa.
Jag tänker på anorexin. Och jag kan tillägna hela låten till henne. Så jag lägger upp hela texten.

Seems like it was yesterday when I saw your face
You told me how proud you were but I walked away
If only I knew what I know today

I would hold you in my arms
I would take the pain away
Thank you for all you've done
Forgive all your mistakes
There's nothing I wouldn't do
To hear your voice again
Sometimes I want to call you but I know you won't be there

I'm sorry for blaming you for everything I just couldn't do
And I've hurt myself by hurting you
Some days I feel broke inside but I won't admit
Sometimes I just want to hide 'cause it's you I miss
You know it's so hard to say goodbye when it comes to this

Would you tell me I was wrong?
Would you help me understand?
Are you looking down upon me?
Are you proud of who I am?
There's nothing I wouldn't do
To have just one more chance
To look into your eyes and see you looking back

I'm sorry for blaming you for everything I just couldn't do
And I've hurt myself
If I had just one more day, I would tell you how much that
I've missed you since you've been away

Oh, it's dangerous
It's so out of line to try to turn back time

I'm sorry for blaming you for everything I just couldn't do
And I've hurt myself

By hurting you


Shit, vad jag saknar henne... Disciplinen... Kontrollen... Kärleken...

Hurt...

Jag är ingen vidare Aguilera-fan, men med låten "Hurt" berör hon mig. Rätt ner i själen. Med ord som
"Some days I feel broke inside but I won't admit
Sometimes I just want to hide 'cause it's you I miss
You know it's so hard to say goodbye when it comes to this
"
Vet inte om det är mest pappa eller Tessie jag tänker på när jag hör den här låten, men jag kan lyssna på den hur många gånger som helst. Vilken sjuk röst hon har. Vilken känsla...
På sistone har jag stängt av alla känslor. Jag bara kämpar på på min arbetsplats. Säljsäljsälj. Ingen smärta. Ingen ångest. Ingen känsla, alls. Så kvällar som denna när jag sitter hemma helt ensam är det mycket som kommer tillbaka, som jag inte ens kom ihåg hur det kändes.
Den 5 december är det ett år sedan Tessie dog. Det känns som igår samtidigt som det känns som tusen och en evighet sedan. Jag undrar om jag inte faktiskt stundtals ångrar att jag inte lyckades med överdoseringen av sömntabletter den där kvällen den 7 december förra året. Hur mycket jag än försöker lura mig själv och omvärlden mår jag inte bra. Inte alls.

07 november, 2006

Dålig...

Jag är väldigt dålig på att uppdatera bloggen nuförtiden. Det är till stor del pga att jag knappt haft tid att sitta framför datorn på sistone.

Maten funkar bra just nu. Gör egentligen inget annat än att äta känns det som. Försöker glömma/stänga av/förtränga allt som har med ätstörningarna att göra. Jag har dock en stark känsla i ryggraden av att det inte skulle krävas mer än en litenliten knuff i fel riktning för att jag skulle falla handlös ner i helvetet igen. Som det är nu känner jag ingenting (av nånting). Jag jobbar och försöker lägga allt fokus på just jobbet. Så fort jag börjar tänka på annat så känner jag hur jag nästan får spasmer i benen, musklerna krampar, fötterna kröker sig... Försöker tänka på sådant som är inom min kontroll, som inte är så svårt. Till exempel jobbet. Det verkar falla sig naturligt för mig att sälja, och det går skitbra. Mat är jättejobbigt, och jag tänker inte på mat överhuvudtaget om jag kan slippa, utan låter det gå per automatik att äta.

Pengaångest har jag fortfarande hela tiden, men jag hoppas det ger med sig när lönebeskeden börjar trilla ner i brevlådan. Jag var och shoppade lite förra helgen, och även om jag vet att jag faktiskt hade råd med det jag köpte så får jag dödsångest av att tänka på att jag handlat. Jag har kommit på att ångesten över ekonomin visserligen funnits i mig i många år, men den gick överstyr när jag ramlade ner i bulimin ordentligt i våras. Jag käkade ju för flera tusen i veckan - pengar jag inte hade. Huga... Nä, nu börjar jag tänka igen. *spretar med tårna* Over and out.