31 augusti, 2006

Blickar

Jag blir galen. SLUTA GLO! Jag känner verkligen hur alla råglor, nästan så ögonen trillar ut. JA, JAG HAR GÅTT UPP I VIKT! Jag erkänner: när jag ser en riktigt fet människa så kanske att jag tittar någon sekund extra. Så jag kanske inte ska säga nåt. Men det är HEMSKT. Som nyss när jag var uppe på vivo. Jag kände verkligen hur alla tittade på mig, som att "Lilla, feta flickebarn, borde du verkligen äta nånting egentligen?"

JAG BLIR TOKIG!

29 augusti, 2006

Nu dör jag.

Kollade precis mitt bmi. Bara att ta ett hundkoppel och snara upp sig. Morsning och goodbye liksom.

Jag kommer aldrig mer kunna gå utanför dörren.

Äcklig.

Vidrig.


Värdelös...

28 augusti, 2006

1929.09.23-1999.08.28

Så kom återigen den här dagen. 28 augusti. För dem flesta säkert en alldeles vanlig dag. För mig en dag av ångest. Sorg. Smärta. Minnen...
28 augusti 1999 började med att jag - som så många andra morgnar - vaknade hemma hos min dåvarande pojkvän. Hade jag vetat så hade jag nog aldrig vaknat den morgonen, eller någonsin igen.
Tre timmar efter att jag vaknat kom mamma mot mig i korridoren på karolinska och sa de ord som för alltid kommer eka i mitt huvud.

"Älsklingen, han dog precis."

"Han" är min pappa. Renlevnadsmänniskan som varken drack eller rökte, men som ändå fick en mycket grym typ av skelettcancer. En månad efter att han berättat för mig om sin sjukdom så dog han. Jag vet inte om han hade ont när han dog. Jag vet att han hade det dagen innan han åkte in till sjukhuset. Han hade hämtat mig hos Magnus, och när han skulle kliva ur bilen så blev hela ansiktet förvridet av smärta, och ur munnen kom ett tyst men o så plågat stön. Dagen efter åkte han in till Karolinska. Vad vi inte visste då var att han aldrig mer skulle komma hem.

Jag minns hur läkarna den 26 augusti sa att de trodde att det hade vänt.
Att pappa skulle bli bättre.
Vad de hade fel.

23 augusti, 2006

Alldelens för snurrigt.

Klockan börjar närma sig halv två och jag kan omöjligt sova. Det är alldeles för mycket som rör sig i mitt huvud...

I morse började det med att jag räknade ut hur mycket jag skulle tvingas låna av mamma till räkningarna (pga sjabbel hos försäkringskassan som vanligt). När jag kom fram till ett femsiffrigt belopp kände jag hur marken nästan försvann under mig.

En kvart senare gick jag iväg till tunnelbanan. Dags för ytterligare ett möte med min älskade dr Berg. Här är resultatet av mötet:
Positivt
*Jag satte ner foten och vägrade väga mig - revenge!
*Jag ska förmodligen börja gå hos min gamla terapeut, dr Weingarten igen. Den enda i psykologkåren som jag någonsin känt riktigt förtroende för.

Negativt
*Jag är inte längre sjukskriven.

Att jag inte längre är sjukskriven är givetvis inte dr Bergs "fel". Men det känns bättre att vara arg på henne än att lägga skulden på min egen - märkligt tätt återkommande - dumhet. Tänker jag efter så är det självklart att man inte kan både plugga och vara sjukskriven på en gång. Inte när man pluggar heltid i alla fall. Men det har jag ju inte haft en tanke på. Dr Berg förtydligade för mig att "det är brott mot försäkringslagen" om hon skulle ens försöka sjukskriva mig nu. Toppen. Jag hade kunnat säga "Men då skiter jag i att plugga tills jag är frisk nog att jobba också". Men skulle jag sagt det så skulle jag inte ha en chans att bli klar med gymnasiebetygen till jul, och nu ORKAR jag inte plugga komvux längre. Så det kändes liksom inte som nåt alternativ.
När jag kommit hem och samlat mig lite så ringde jag till jobbet. De har lovat vikarien att få jobba till sista december, och naturligtvis ska han få göra det. Och det innebär: just det!
JAG ÄR ARBETSLÖS!!!

Har suttit på arbetsförmedlingens hemsida i några timmar. Sökt några jobb. En del som verkar helt okej. Men ingenting som kan bli lika perfekt som det jobb som jag nu lyckats förlora tack vare min ätstörning.

Kan ni förstå att man kan hitta det perfekta jobbet?? Och sen sabba det totalt? Kan ni förstå hur det känns när man lyckats med nåt så vansinnigt dumt?!

Så nu har Martina... lite svårt... att sova.

Skit.

Dagens citat: "Du får inte gå ner i vikt nu, Martina." dr Berg, 20060822 ca 14.20
Å vem f*n är du att berätta vad jag får/inte får göra??!! *morrrr*

13 augusti, 2006

Inte borta...

Jag har varit bortrest ett par veckor, därav saknaden av uppdateringar här i bloggen! Faktum är att jag inte har så mycket att skriva om heller... Just nu är jag mest i chock, för jag har fått bekräftat en sak som jag misstänkt mycket länge... Det är inget som handlar om mig, så jag kan inte skriva om det här (av respekt för min vän som det handlar om). Men jag säger bara en sak: inte allt för sällan tycker jag att tvångskastrering är berättigat. En del ska bara kastas ner i en stor grop och lämnas där att dö. Fy fan.