18 juni, 2006

Så på den nivån är det...

Pratade med dr Berg i förrgår. Det där akut-teamet som skulle komma och hjälpa mig bryta svälten kommer inte. "De har mycket att göra och har inte tid att komma" berättade dr Berg, och lät uppriktigt ledsen att hon var tvungen att ge mig så jobbiga nyheter. Jag måste alltså bryta svälten själv. Eller dö. Tack för att jag har ett val! *suck* Jag har i alla fall kommit fram till att jag ska försöka själv. En extra trigger är ju att äter jag regelbundet så kommer inte hetsätningssuget. När jag hetsätit torsdagkväll (två gånger på raken och rivit upp hela halsen med alldeles för vassa naglar) så kände jag att hetsäter jag en gång till så måste jag ta livet av mig. Jag vill inte mer. Nånsin. Enda sättet att sluta hetsäta är ju att börja äta regelbundet. Så jag pratade med min älskade K fredagmorgon. Han har tydligen läst här i bloggen, men det visste inte jag. Anklagar honom inte för att han inte berättat - vad skulle han säga liksom? Jag visade honom min gömma med saker jag hetsäter, och han tog hand om det åt mig så jag inte skulle ha något kvar. Sen åkte vi och handlade. Det blev alldeles för dyrt, men K klagade inte ens. Det kändes verkligen som att han hade förståelse för att jag kanske behövde köpa mycket färdiglagat för att det ska vara lättare för mig att göra mat och äta som jag ska, och inte måste hålla på och vela och ha mig för att sedan ställa mig och laga nånting avancerat, vilket lätt skulle kunna resultera i att det istället skulle bli tjugofemtusen portioner makaroner...
Så jag har ätit i helgen alltså. Som jag "ska". Och det har funkat... Jora, det har det. När jag började i fredags vägde jag 47,8 kilo. Det är ett BMI på 15,7. Det är skrämmande lågt BMI tycker jag. Men så hade jag gått upp ett halvt kilo i morse... Så nu får vi se hur det går.
Ska försöka ta en dag i taget. På torsdag är det nytt möte med dr Berg. Får se vad hon har att säga...

10 juni, 2006

"Citat"

Helvetet växer och växer. Siffrorna på vågen sjunker och sjunker. Jag tycker att jag tillbringar fler antal minuter per dygn med huvudet ner i toaletten än det antal minuter som jag sover. Suck.

"Tänk på att det finns inget som är så gott som att vara smal"
-Anna Skipper, TV3 Du är vad du äter

09 juni, 2006

Livrädd.

Okej. Mitt liv handlar till 99,9% om att gå ner i vikt. Men nu går det så snabbt att det är otäckt. Får hoppas på att det kan resultera i att jag får hjälp lite snabbare kanske? Jag har gått ner 2 kilo sen mötet med dr Berg i torsdags, varav 1,5 kilo sen i förrgår! Ska träffa henne igen den 22/6. Tills dess är det alltså ytterligare två veckor. Vilket innebär att jag kan hinna tappa rätt många kilo till innan dess. Hoppashoppas hon tar mig på allvar. Nu är det ju inte så att jag FÖRSÖKER gå ner mer, för att jag ska träffa henne, utan det kommer automatiskt utan större ansträning.
Vilken röra av ord. Läser igenom och ser att det är lite knasigt skrivet. Men det är jävligt läskigt det som händer med mig, och det är svårt att sätta ord på ångesten.
Suck.

08 juni, 2006

Rasar!

Det verkar som den här "äta-ingenting-förutom-det-jag-hetsäter-och-kräks-upp-grejen" funkar, för jag börjar rasa i vikt igen! Mitt mål har "alltid" (Läs: alltid sedan jag blev sjuk för några år sedan) att komma ner under femtio kilo. Fråga mig inte varför just <50 känts så attraktivt, men nu har jag i alla fall hamnat där under för ett par dagar sen. Trots hetsätningarna fortsätter jag dessutom neråt. I'm telling you guys: när vågen första morgonen visade 49,8 så dansade jag en liten dans av glädje inne i badrummet!! Och att jag fortsätter neråt känns ju givetvis EXTREMT bra! Men samtidigt börjar jag bli rätt så orolig. Jag har faktiskt inte satt upp något nytt mål ännu. Jag inser ju att jag aldrig kommer se smal ut i spegeln, så det är inget realistiskt mål att jag ska bli nöjd med vad jag ser. Att hamna på ett BMI under 16 känns faktiskt mest skrämmande. Så det är ju inget roligt mål att kämpa för (är ju strax där iofs, men ändå). Så nu vet jag inte vad jag ska göra. Vad jag VET däremot är att jag inte ALLS har lika stor lust att få hjälp längre. Tidigare har jag ju velat ha hjälp för att sluta hetsäta, för det har känts så fruktansvärt och hemskt och äckligt. Men nu inser jag att det säkerligen har varit min anorexi som velat ha den hjälpen. Nu känner jag ju mest att detta funkar (alltså, att jag ju går ner i vikt, vilket är det viktigaste av allt i hela livet)...

Dock börjar jag få fysiska men som skrämmer mig. Ont i hjärtat när jag är trött och anstränger mig (och nu snackar vi inte åka till gymmet och träna, utan typ tvätta eller gå ut med hundarna en lugn promenad). Jag har ingen ork alls till nånting. Att andas kan kännas som en ansträngning. I går tränade jag Gizmo och på kvällen hade vi tvätttid. Klockan kvart i elva rasade jag i säng och orkade knappt lyfta armarna för att jag var så slutkörd. DET är skrämmande.

02 juni, 2006

Prevention?

Tre gånger. Tre hela gånger har jag hetsätit i dag. Tre äckliga äckliga gånger. Massor med kalorier. Massor med pengar. Min förhoppning är att jag nu ska ha bankat in så jävla hårt i mitt huvud varför jag inte vill hetsäta och kräkas så att jag inte gör om det. Inte för att det funkar så. Jävligt naivt att tro att man kan lugna/lura bulimin med hetsätning. Men jag vill inte göra det mer. Känner jag just nu alltså. Jag är hemskt trött. Smakar mat i munnen. Är uppsvullen som en ballong... Och jag vet att hur hårt jag än anstränger mig för att få upp allt så är det väldigt svårt och jag har med största säkerhet gått upp i vikt. Senaste tiden har det varit "allt eller inget" som gällt. Nu stryker vi allt. Och kör stenhårt på inget istället. För att gå ner i vikt finns det bara ett recept, det vet jag ju. De duktiga tjejer som lyckas gå ner i vikt trots bulimi är waaay out of my league. Dessutom vet jag inte om man kan ha båda diagnoserna? Både bulimi och anorexi? Annars är nog risken att jag "omdiagnostiserats" till bulimiker by now, och ett av delmålen var ju att uppfylla kriterierna för anorexi. Så, näe. No more. Säkert...

Nattlig ångest.

Jag ångrar mig. Jag tror inte jag vill. Eller så här... Jag vet att för att inte svälta ihjäl måste jag få hjälp att börja äta igen. Men jag vet inte om det är värt det. Jag vet i ärlighetens mest ärliga namn inte om det är värt att gå upp i vikt för att överleva. Jag har aldrig kämpat så hårt för någonting som min vikt. Det är den viktigaste frågan i min dagordning. Den starkaste punkten i min valkampanj. Den högsta prioriteringen på min to-do-lista.
I kväll var jag väldigt positiv. Det kändes så bra efter mötet med dr Berg. Vilket resulterade i katastrof. Jag åt två apelsiner och några druvor. Och nu har jag sån ångest! Vad tänkte jag? Jag vet: släpp ALLT du kämpat för Martina! Bra plan! Satan... Så nu kan jag inte gå och lägga mig. Jag vet att metabolismen inte stannar upp för att man sover. Man förbränner lite kalorier i sömnen också. Metabolismen går däremot ner om man inte sover minst sex timmar per natt. Men jag kan inte förmå mig att lägga mig ner. Det känns som att jag aldrig kommer kunna slappna av förren vågen visar den där magiska siffran som jag kämpat för hela tiden. I morse hade jag 0,2 kilo kvar. Fatta nära!!?! Och i morgonbitti? Kommer jag ens våga väga mig? Jäkla skit. Kommer ha gått upp minst... 0,5? 0,8? 1??!! kilo. Jag vet det! Fan fan fan. fan. FAN. fan. Vad är det jag tänker med? Allt jag känt senaste dagarna om att jag vill ha hjälp, jag vill bli frisk, osv. Helt bortblåst för tillfället. Fet och äcklig. Och totalt värdelös.

Det finns ett ganska välkänt uttryck inom "mina kretsar" som lyder
När jag är tunn som luft är jag nästan perfekt
Frågan är: kan det möjligtvis stämma? Skulle jag någonsin kunna känna att jag ens är okej???

I don't care if it hurts, I want to have control,
I want a perfect body, I want a perfect soul.

01 juni, 2006

Över förväntan...?

Så. Fy farao va skönt att ha det avklarat. I dag var det ju dags för möte med dr Berg igen. Resultatet blev - efter mycket gråt och skrik (jag, inte doktorn) - att tillåbörja med kommer det mobila teamet komma hem till mig och hjälpa mig att bryta den akuta svälten. Det kommer kompleteras med att jag en gång om dagen kommer dricka en näringsdryck. Jag ska enligt doktorn inte gå upp i vikt av drycken, men jag kommer bli lite mindre hjärnslö. Vilket inte direkt skadar... Sen är jag även remitterad till den slutna avdelningen (tidigare 35an på löwet, numer ligger även den på MÄTS), där jag kommer få en plats när det blir en ledig. Så det blev ju faktiskt som jag hoppats. Nu är jag lika slut som om jag sprungit maraton. Dels vågade jag ju inte ens dricka vatten innan jag skulle träffa doktorn, pga att jag inte ville se mer svullen ut än jag redan gör. Dessutom blev det ju en explosion av ångest och aggressioner som gick av under samtalet. Så jag är slutkörd. *phu*