Har suttit hela kvällen och bara gråtit. Saknar min älskade Ana... Känner att det vore värt det att riskera precis ALLT för att få henne tillbaka... Bilder säger mer än tusen ord...
Texten fortsätter efter bilderna...



Jag avskyr verkligen mig själv. Nån särskild anledning? Näe, jag tror faktiskt inte det. Det behövs inte. Det räcker med att jag är jag. Och det är mer än nog. Mer än tillräckligt för att jag ska kasta mig framför tåget. Tackåadjö liksom. SÅ jävla värdelöst.