31 maj, 2006

Mår så dåligt... :(

Jag mår så dåligt inför morgondagens möte med dr Berg. Jag är väldigt svag, har ont i halsen (inte halsfluss den här gången om man säger så.... ) och är fruktansvärt deppig. Jag äter ingenting bortsett från frukt värda typ 200 kcal/dag förutom när jag hetsäter, har BMI som är 16,5 (1 minus gränsen på 17,5 för anorexi alltså) och känner det som att jag kommer trilla av pinn' snart, antingen jag vill eller ej.
Men jag vet att hon kommer sitta där och hånflina åt mig som nån j*vla gestapokärring. Förra gången var det enda hon erbjöd mig att få näringsdrycker utskrivna. Ärligt talat!! Hon är en av de i Sverige som jobbat längst i branchen, och visade så tydligt att hon inte förstått nånting av vad en ätstörning egentligen är! Och det är alltså henne jag ska träffa igen. Känns som att hon har mitt liv i sina händer. Känner mig inte särskillt safe där kan jag säga... *suckar djupt*

Jag är så himla orolig. Jag brukar inte vara så här j*vla självömkande och egocentrisk, men... Jag - ursäkta om jag börjar låta tjatig- orkar inte mer.

Ska man behöva se ut så här för att få hjälp???

29 maj, 2006

F*ttan också...

Jag kan inte förstå hur det funkar det här. S ringde i morse och ville komma hit, och det är klart jag ville ha hit henne! Men klockan kvart i fyra var jag tvungen å be henne åka hem för att jag skulle hinna hetsäta innan K skulle komma hem! Jag har inte bulimi (diagnosen är ju faktiskt anorexia nervosa med hetsätningsstörning), jag hetsäter väldigt sällan (i sanning om man jämför med en bulimiker i alla fall!!) och jag tycker inte att det är särskillt trevligt (testa själv å tryck i dig typ tvåtusen kalorier på tio minuter för att sedan kräkas upp dem direkt). S är en av mina bästa vänner. Jag älskar henne, och vi har alltid väldigt trevligt ihop (i dag tex tog vi med hundarna ner till klipporna så de fick bada medan jag å S drack lite te i solen). Hur i HELVETE kan det då komma sig att jag sparkar ut henne, när det mest logiska vore att jag vill ha henne kvar så jag slipper hetsäta?!!?

Jag vet inte hur mycket jag ska våga hoppas på mötet med dr Berg på MÄTS på torsdag. Jag är ateist, men jag tror att jag ändå får börja be till alla gudar jag hört talas om att de erbjuder mig hjälp, och inte att de tycker att jag måste komma på ytterligare ett bedömningssamtal innan dess.

Jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Sover gör jag inte mycket. När jag väl somnar så drömmer jag antingen om mat eller att jag gått upp i vikt. Av båda typerna vaknar jag - kallsvettig och rädd. På dagarna är allt som kretsar i mitt huvud hur jag ska kunna undvika att äta och ändå plugga. Vilket resulterar i att jag tänker så mycket att jag inte kan plugga ändå. K är på väg att lämna mig för att jag är så otrevlig hela tiden, samtidigt som han är orolig för mig. Det blir mindre och mindre hundträning och -promenader. Jag är aldrig aldrig nånsin glad längre.

Det kommer inte ut någonting gott ur den här skiten.
Förutom att jag går ner i vikt.

Och det övervinner allt.

28 maj, 2006

Jag kommer ut!

Nu kan jag komma ut ur garderoben, för nu börjar vi prata siffror som även jag kan stå för. Klart jag inte kommer skriva min vikt, men det finns ju ett annat tal som är "okej" men som samtidigt faktiskt börjar skrämma mig. Jag skriver talet - ni får göra med det vad ni vill - och sen ska jag gå ut med hundarna. Med det här talet i bakhuvudet ska jag på min älskade brors lilla dotters dop i dag. Där jag ska träffa mina bröder, min mamma, min mormor och alla deras respektive mfl.

16,7

Det är inte Da Vinci Koden direkt. Talet är precis vad det är.

27 maj, 2006

Men snälla nån, vad är det du säger?!

Ibland blir jag så chockad över vad en del kan häva ur sig, även om det är som något sista desperat försök att säga nåt som ska "hjälpa". Okej. Känner du mig inte så är det klart att det kan komma ut grodor. Men när det är någon jag tror är en av de som känner mig bäst, och som dessutom sett min sjukdom i princip sedan dag ett så blir jag bara.... trött....

"Nu får du för f*n lov att skärpa till dig"


Snälla nån. Vad är det du säger människa. Skärpa till mig? Som att... vaddå... det var ett fritt val att ha anorexi? Att det är nåt sick försök att fiska uppmärksamhet? Eller, det är det säkert till viss del väldigt långt inne. Men inte på en medveten nivå. Och definitivt inte något jag väljer!

Jag mår så sinnessjukt dåligt just nu. Jag är på god väg att ge upp. För - som jag också fick slängt i ansiktet av ovanstående nämnde - jag vet ju att även om jag skulle få hjälp - igen - och bli "bra" - igen - så krävs det så fruktansvärt lite för att jag ska trilla tillbaka. Igen. Hur ska jag orka kämpa? Vad är vitsen?

Jag vet att jag kommer dö om jag fortsätter. Jag äter mindre och mindre hela tiden. Nu kan jag inte längre ha mjölk i tet och jag får ångest om jag äter för mycket frukt (jag har följt de "regler" jag kom på i förra blogg-inlägget alltså). Frukosten består i princip av frukt och lite grönsaker. Kanske en hårdbrödskiva utan något på. Och te såklart. Sen kan resten av dagen gå utan att något annat än typ pepsi max och kanske en apelsin går ner. Och den pepsin och apelsinen kan ge mig sån ångest!

Intellektet talar:
Vad kan det bli per dag... *tänker* 200-300 kalorier?? Och metabolismen kräver ungefär 1500, plus att jag förbränner när jag är ute med hundarna osv.

Ätstörningen talar:
Du kan alltid äta mindre och förbränna mer.

Over and out.

24 maj, 2006

Ta fast tjuven!!

Jag kan bara komma fram till en sak, och det genom att använda uteslutningsmetoden. Det är frukt som är boven. Och mjölken i tet. Det sist nämnda är ju inte så svårt att sluta med. I ärlighetens namn är det nog ändå inte en skitdum idé, för har jag inte mjölk i tet så kanske jag inte dricker lika mycket? Frukten däremot är svårare. Har jag inte den, vad har jag då? Skära ner på den måste jag, det är ju tydligt. Jag har så jävla svårt att ta bara en, vad det än handlar om. Det blir oftast två äpplen, två apelsiner osv (tidgare två bullar, två portioner osv). Så det är väl där jag får börja. För i ärlighetens namn: det som syns i spegeln när jag ställer mig framför den är rent utsagt bedrövligt.

Såg en dokumentär på BBC Prime i kväll. Fat Files hette den. På en gång jag såg namnet i tablån förstod jag att det inte var feta människor det handlade om - för då skulle det ju inte vara pk att kalla den så. I alla fall fick jag en sak förklarat av en av alla läkare som intervjuades i programmet. Det finns ju olika typer av stresshormoner, och ett är speciellt utvecklat för riktigt kritiska situationer, typ tillfällen då du befinner dig på översta våningen i ett brinnande hus. Då måste du fokusera på att överleva, så hungers-, sex- och sömnkänslor stängs av. Anorektiker har - har de kommit fram till - ett överskott av det här hormonet, vilket gör att vi funkar utefter det - dygnet runt, hela tiden. Att jag har hysterisk ångest och känner mig extremt stressad helahela tiden vet jag ju redan, men nu vet jag varför. Och faktum är att nu kanske jag tillåme kan få min omgivning (närmst min älskade sambo) att förstå varför jag kanske inte direkt är supertrevlig hela tiden... För saken är den, att den här skiten är helt hopplös för mig att förstå. Hur måtte det då inte vara för de som lever i min närhet.

Jag har sån ångest. Jag har svårt att andas, ont i huvet, hjärtat slår i hundraåtti... Jag skulle bara vilja få ett slut på den här skiten. One way or the other, men jag orkar faktiskt inte länge till.

22 maj, 2006

Så nära...

Så nära men ändå så långt ifrån. På flera sätt. Alldeles för invecklat för att förklara. Men när jag når ett mål så sätter jag ju gärna upp nya. För vikt likaväl som för hundträning. Jag är glad att jag har hundarna. De håller mig uppe vid ytan i alla fall. Vet inte hur jag skulle orka fortsätta utan dem känner jag ibland. Så stark ångest - helahela tiden.

Jag såg en sak i dag.
Kan det vara möjligt att det mina ögon får till extrem fetma i själva verket är min benstomme?

Who the f*ck am I kidding...

Hur kommer det sig att jag inte kan ha bättre självkontroll? Jag är ju rätt bra på att kontrollera allting annat! Fast lite duktig var jag allt i dag. Dessvärre väger ju allt det dåliga över det lilla bra.

18 maj, 2006

Borde jag lägga av???

Sitter och slö-surfar på aftonbladets hemsida... Läser en artikel och blir lite lätt skrämd. Kan jag lita på att det jag äter inte innehåller Ephedra i någon form???
Ja, jag vet inte. Vet bara att efter nästan tre dygns stillaliggande på sjukan så känner jag mig rätt så... pluffsig?

10 maj, 2006

Senare samma dag.

Skrik och panik! Jag önskar att det fanns någon fysisk person som kunde hjälpa mig att hålla motivationen uppe när det är som tuffast, typ en sån där 24/7-dietist som "kändisarna" har. Visst, jag har ju vågen och helkroppsspegeln i badrummet (THANK YOU, LORD!), men jag skulle vilja att någon bara kunde ta ett basebollträ och banka lite vett i mig. Sure, jag har hållit fingrarna i styr (går att tolka på många sätt) i dag, men jag går å fantiserar om det mest förbjudna precis heeela tiden. Varit SÅ nära att hetsäta i dag igen, men jag har försökt att tänka på annat och hur äckligt det känns efter jag kräkits och känner det som att jag inte fått upp allt även om det är fysiskt omöjligt att kräkas mer utan att magsäcken ska följa med upp. Så kommer Klas hem och äter just precis det jag gått och fantiserat om att äta. Lukten.... Jag kan verkligen föreställa mig hur ljuvligt det smakar. För honom är det så alldagligt att han gav typ en tredjedel till hundarna. Medan jag sitter där och smuttar på min utspädda soppa... Jag orkar snart inte mer. Jag vill inte dö, det vill jag inte. Men det skulle vara skönt att försvinna från ångesten och tankarna. I alla fall för en liten stund.

Ny tid

Fått ny tid (1 juni) att träffa dr. Berg - äntligen. Eller? Vaddå äntligen? Vill jag verkligen? Vem försöker jag lura? Och varför skulle jag vilja ha hjälp, när jag tänker efter... Det enda de gör är ju att få UPP mig i vikt. Känns inte riktigt som att det behövs va...?

I går tänkte jag lite. Är XX,X verkligen så himla mycket? I förhållande till min längd och att jag tränar osv... Och jag kom fram till att: JA, det är himla mycket. Jag tycker det. Även när jag sitter ner och försöker tänka efter med intellektet så tycker jag verkligen det. Hade det varit min bästa vän som tyckte så om sin vikt (hon är lika lång som jag) så hade jag tyckt hon var dum i huvet. Hur kommer det sig att inte samma regler gäller mig?

Suck.

09 maj, 2006

Superstar!

Megafettosuperstar... Det är allt jag kan tänka när jag ser min äckliga kropp i spegeln. Varför skulle just jag bli så äcklig? Inte för att jag vill verka självömkande - hade jag lite mer självdisciplin så skulle jag väl kunna göra något åt saken. Men jag är väl för lat antar jag.
Äcklig.
Äcklig.


Äcklig.