Vad skulle jag göra?
Ångesten är så överväldigande. Eller "så" överväldigande? Kan man säga så? Men i alla fall... dessa ständiga kramper i kroppen. Dessa ständiga attacker. När jag inte vet vad jag ska göra? När allt i mig skriker att det är hopplöst. Och som kommer allt oftare.
Jag menar... snart 27 år gammal. Inget jobb. Sjukskriven för ångest. Pojkvän/sambo/man?? Jag vet ju inte ens längre var vi står? Familj? Well... bröderna verkar ha hittat en perfekt familj i sitt nuvarande leverne. Mamma har sin nya man. Pappa... jag kan bara säga att jag önskar att du levde fortfarande. Vänner? Ett helt annat kapitel... I kväll när jag hade en riktigt svår ångestattack så tänkte jag faktiskt ringa en vän för att prata av mig det värsta. Två svarade inte, och sen kom jag att tänka på en tredje (efter att ha tittat i telefonboken i mobilen). Så så värst många vänner har jag inte heller.
Jobb... där vi befinner oss större delen av livet. Jag har förmodligen haft fler jobb än de flesta hinner under sin livstid... i ärlighetens namn har jag nog haft fler under senaste två åren!! Förra året.. jeez.. bytte väl... 7 gånger? Och vet inte varför. För att jag kan? För att jag inte vågar stanna? För gudarna ska veta att det inte handlat om att jag inte VILLE stanna eller fick sparken...
Jag börjar bli så uppgiven. Inte så att jag VILL ta livet av mig. Ser bara inte vart det leder. Varför ska man leva ett liv som bara går i fel riktning hela tiden? Inget illa ment mot er som gör det, men ärligt talat. Varför ska jag fortsätta? Varför ska jag kämpa? Klart att ett fåtal skulle märka att jag försvann. Men de skulle överleva och komma över det.
Jag är så deprimerad. Så ångestfylld. Och egentligen tror jag faktiskt inte att nån skulle bry sig. Inte nån.
