25 oktober, 2006

Pinsamt...

Jag är sjukt oteknisk, bara att konstatera. Anledningen till att jag inte uppdaterat på så länge är helt enkelt för att jag inte fattat hur man använder nya versionen av bloggen (betaversionen). *skratt* Men nu fick jag till det - jag skriver ju!

Senaste tiden har varit en väldigt bra period av mitt liv. Ett par dagar efter att jag "tagit studenten" började jag min heltidsanställning som säljkonsult. Jag trivs som fisken i vatten, och det är en ENORM självförtroendeboost. Det är svårt att övertala mig själv att jag är en dålig säljare när jag tex slog kontorets säljrekord efter bara tio dagar...

Allt som har med ätstörningen har jag försökt stänga av. Jag har varit så otroligt fokuserad på jobbet att jag helt enkelt inte har haft tid. Jag tror även att mina antidepressiva har hjälpt till där, för jag har väldigt sällan sån där stark ångest. I dag är jag hemma och är sjuk, och känner på en gång hur trycket över bröstet ökar. Det tog mycket lång tid för mig i morse att acceptera att jag inte skulle kunna åka till jobbet - min trygghet. I morgon ska jag dock dit, antingen jag e sjuk eller inte. Sådeså.

05 oktober, 2006

Student!

I dag fick jag veta att jag har tillräckligt med gymnasiepoäng för högskolekompetens, och har alltså - 24 år gammal - äntligen tagit studenten! :) Jag vågar inte tänka på det, för jag vet hur det går: jag kommer analysera sönder det och komma fram till att det är något negativt - precis som allting annat. Men faktiskt. Jag känner mig lite stolt.

03 oktober, 2006

Mano?

För flera år sedan diagnostiserade en läkare (tror det var på PBU, numer BUP) mig som manodepressiv. Jag har alltid tyckt att den diagnosen känts jäkligt konstig, för jag har aldrig varit den som skiftat så i humöret. Men sen jag började med Fluoxetin så kan jag nästan hålla med... Jag har extrema skiftningar. Ena sekunden känns livet helt okej (tro mig, det är inte ofta man har hört det från mig förr) och nästa dras jag med dödsångest och allt den för med sig (kramper, huvudvärk, svårt att andas...).

I går var en sån där rätt okej dag. Först hade jag och mamma en superhärlig träningsdag i skogen med hundarna och sen åkte jag till jobbet och var på (för mig) strålande humör, gick och skrattade och skämtade mest hela tiden, och fick kommentarer om att jag är den som håller stämningen uppe på jobbet!

Så i dag då... Sen klockan typ åtta i morse har musklerna krampat. Jag har sjukt ont i huvet. Först nu (kvart i fyra) börjar jag fundera på att jag kanske borde klä på mig. Hundarna har fått en kvarts promenad vid halv sju och en sjuminuters promenad vid halv ett, that's it. Jag skulle ringt en massa viktiga samtal i dag, och kollat lite jobbannonser innan jag skulle stuckit iväg till jobbet mitt på dagen. Ingenting har blivit av. Jag har bara legat i soffan och kollat på sex (!) inspelade avsnitt av du är vad du äter. Jag har dock ätit lunch faktiskt. Så maten gick det inte ut över i dag, varken åt ena eller andra hållet. Men som mina muskler krampar så känns det som att jag varit på gymet i typ fyra timmar, och ännu kan jag inte slappna av hur mycket jag än försöker. Jag kan inte ens ligga raklång, för benen och ryggen böjer sig...

Suck och stön. Jag är väl mano då.