27 april, 2006

Så rädd...

Ja, jag är faktiskt rädd. Riktigt ordentligt. Det är bortom all kontroll och blir värre och värre hela tiden. Vad ska jag göra???

I går när jag kom till jobbet visade det sig att en av de andra nya assistenterna hade sagt upp sig. Ingen visste varför, men jag såg hur besviken Ls mamma var, och jag vet hur jobbigt det måste vara att leta efter ytterligare en till som ska funka ihop med L - för alla inblandade alltså. I största allmänhet avskyr jag när folk blir besvikna på mig, och jag är verkligen rädd för hur de ska känna om det kommer fram att jag är sjuk. Jag ska verkligen försöka att dölja det så långt som möjligt, men om jag blir erbjuden behandling... *suckar* Känns som att risken finns att jag skulle tacka nej bara för att jag inte klarar av skuldkänslorna...

Varför i helvete är det så här? Varför varför varför ...

24 april, 2006

Thinspiration??



Allt som krävs för att jag ska förstå varför jag måste fortsätta som jag gör är ju att se mig själv i spegeln. Och det gör jag - fler gånger per dag än jag tror att de flesta gör, även fast jag avskyr det jag ser.
Jag tycker att jag sköter mig ganska bra. Tackar nej och så.
Så varför hade jag då gått upp ett kilo i morse??





just say no...

23 april, 2006

Ironi?

Det ironiska med gårdagens (nattens?) inlägg är att sån där ångest som jag hade får jag väldigt väldigt sällan efter att jag hetsätit. I går gjorde jag det inte, och ofta kommer då såna där ångestattacker som på posten.

I dag ska jag, mamma och hennes Roffe åka och rida. Jag ska verkligen försöka att inte tänka på nånting annat än hur roligt det ska vara, men det är inte så himla lätt. Jag försökte äta lite extra frukost för att inte bli svag när jag sitter på hästryggen sen, men det gick inte. Det sa bara stopp i hela kroppen. Så vi får se hur det går...

Jag önskar att någon kunde förstå varför och sedan förklara för mig. Varför det har blivit som det har blivit. Varför jag gör som jag gör....


Hade vågen visat det jag ville så hade det nog blivit en bra dag i dag...

22 april, 2006

Bedömning igen

Efter att ha fått en del önskemål väljer jag nu att övergå till att skriva den här bloggen på svenska. Tydligen har jag svenska läsare som inte hänger med riktigt annars, så jag försöker. Fortfarande har jag ju lättare att uttrycka mig på engelska, men men.

I går var jag tillbaka på SCÄ för ny bedömning av en ny läkare. Jag gjorde ett sk Stepwise-test, vilket är typ 250-300 frågor om min allmäna psykiska hälsa och om ätstörningen. Vissa var ja- och nejfrågor medan vissa var av typen "På en skala mellan x och y, var ligger du?". Efter sammanställdes alla svaren, och doktorn kom fram till (utefter dessa siffror) att jag inte bara är värre än snitt-normala människan utan även värre än snitt-anorektikern. Grattis Martina, du är bra på NÅNTING i alla fall. *sarkasm* Jag är alltså MER självkritisk, självhatisk, unnar mig mindre, känner mindre osv än de flesta som gjort det där testet på SCÄ.

Han gav mig en ordentlig tankeställare. Han ifrågasatte nämligen att jag fått dagvård, "eftersom det inte brukar erbjudas underviktiga". Vet inte om det är något nytt de börjat med sen jag gick på behandlingen, men om det inte erbjuds underviktiga längre - vad händer då? Måste jag läggas in??? Det tog liksom udden lite av den märkliga stolthet jag kände när jag såg att jag klart uppfyller alla kraven på att få vara anorektiker (tillräckligt lågt bmi, äter tillräckligt lite osv). Jag har ABSOLUT inte TID att läggas in. Jag har ABSOLUT inte LUST att läggas in. Jag pluggar. Jag har fått ett jobb där jag STORMTRIVS. Jag har mina underbara älskade HUNDAR som jag inte har lust att lämna för längre stunder än absolut nödvändigt.
Jävla FÖRBANNADE skit.

Jag fick inte bara diagnosen anorexia nervosa, utan anorexia nervosa med hetsätningsstörning. Vore det inte för det sista tillägget så skulle jag säkert inte vara lika bekymrad. Vore det för att jag bara o-åt så skulle det vara rätt lugnt. Men jag känner dödsångest bara av att tänka på mina hetsätningsattacker! Jag kan verkligen känna att JAG VILL INTE JAG VILL INTE JAG VILL INTE, och samtidigt som de orden formaktligen studsar runt uppe i huvet så gör jag iordning det jag ska äta, och sedan kräks jag tills magen känns som att den ska gå sönder (uppenbarligen gör den det också, för det kommer blod mot slutet), tårarna rinner, det gör ont överallt i hela kroppen, ångesten gör mig i det närmaste lamslagen...

(Jag kommer på mig själv med en sak samtidigt som jag skriver. Kan det vara så att det känns bättre att skriva på engelska för att svenska är mitt modersmål och jag inte identifierar mig med engelskan, och alltså kanske känner som att jag skriver om någon annan? För nu känns det annorlunda när jag skriver...)

Jag behöver verkligen hjälp. Jag har kommit fram till det. Jag kommer ALDRIG ta mig ur hetsätningarna utan hjälp. Jag passar på så fort jag får chansen. Jippi, va kul det har varit nu under helgen när Klas har varit bortrest... *tear*

Vad ska jag göra?? Jag kan inte ta mig ur det här utan mig själv, men jag önskar att jag bara kunde gömma mig i en mörk garderob någonstans, och när jag kom ut igen så var allting annorlunda. Då kunde jag bara o-äta och vara lycklig.

Just nu är jag väldigt väldigt olycklig. Väldigt. Olycklig. Väldig. Och olycklig.

11 april, 2006

Shity life...

I really think this life sucks. Big time. I have tonsillitis. Not the first time, but the worst - my throat really hurts. And I can tell you one thing: even though pasta is the easiest one to puke it is NOT cool when your throat is ragged allready.

So, why did I do it? I really felt like I didn't want to. I knew I would regret the "binging" SO bad. Not doing it would have been so much easier. And still... I was bored? Well, yeah. Sure. But that's a horrible excuse. I was hungry? No, haven't been for... four (?) years. Felt like pasta? Yeah. All the time. I love pasta, I love pesto. Very nice. But I don't eat pasta. And pesto is naturally out of the question. So, I guess that's the answer to my question. That's why I did it. Because I don't eat pasta. I just HATE this shit. I like it when things makes sence. In my life I demand order. This SHIT makes no sence and destroys everything that even looks like order. It makes all my life a complete mess. I don't even LIKE eating - what's the deal?!

So sick and tired. I know nothing above makes sence, so I don't blame you that stoped reading after the title...