28 juli, 2006

Skakigt på sistone.

(Första stycket är direkt kopierat ur andra bloggen)
Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade bloggen, jag vet. Och jag har en rätt bra anledning också.
Jag började nämligen med min nya antidepressiva medicin. Jag gillar inte att äta sånt, men jag tänkte att jag skulle ge den en chans. OM den nu kunde bota min ångest så kändes det som att det var värt det... Första tre dagarna skulle jag äta en tablett för att sedan övergå till två. Redan första dagen som jag åt två kände jag mig lite konstig - yr, lite skakig... Ja, lite lätta biverkningar som man ju ofta får när man äter sån medicin. Det var på söndagen. Sen blev jag bara sämre och sämre. På morgonen (innan jag ätit medicinen) var det okej. Jag kunde gå ett varv runt kvarteret med hundarna före frukost. Från torsdagen klarade jag inte längre av att gå ut med dem på dagen. Min mamma fick komma hit och gå ut med dem, medan jag låg och skakade i soffan. När jag tittade ner på golvet så rörde det på sig, och när jag gick så visste jag inte var jag satte ner fötterna. Natten mot söndagen svimmade jag när jag var uppe och kissade. Så i måndags bestämde jag mig. Jag tänker inte äta den här medicinen längre. Dr Berg är på semester till 14 augusti, så jag kunde tyvärr inte rådgöra med henne. Men jag tror verkligen att det är mer välgörande för mig (och min ångest och ätstörning) att kunna gå ut med mina hundar, umgås med mina vänner och inte oroa mig för att ramla omkull för att det pågår en ständig jordbävning under mina fötter.

Redan första dagen som jag inte åt medicinen så mådde jag mycket bättre, och dagen efter det kunde jag och Enzo åka och spåra. Helt otroligt vad fort det kan gå! Jag mådde jättebra när jag och Enzo kom hem, så jag tror att jag gjorde rätt. Har inte fått några utsättningsbesvär heller som jag känner av.

Ätstörningen och jag har kommit överens om en deal tror jag. Jag låter den hållas utan att kämpa emot, och som tack så är hon inte lika överjävlig mot mig. Jag äter inte så mycket, men jag äter lite i alla fall, och så länge vi kan hålla oss på den här nivån är det okej. Snart börjar plugget igen och jag har ingen lust att bli inlagd eller få nån annan hjälp heller längre. Jag vill bli klar med komvux och sen söka till universitetet nästa höst. Får väl vara ätstörd då. Vem bryr sig....


Så känns det i dag...

19 juli, 2006

Panik!!

Jag vet inte om jag ens kan skriva om den ångest jag har haft nu i snart tre timmar. Finns det någonting som jag mår fruktansvärt dåligt över - och som jag dessutom är KASS på att hantera - så är det min ekonomi. Eller "ekonomi" skulle jag nog skriva, för slår du upp ordet ekonomisk i en ordbok så läser du knappast om mig, det vill jag lova. Så här står det på Wikipedia:

Ekonomi (från gr. oikos, "hus" och nomos, lag) behandlar hushållning av resurser i ett tillstånd av brist. Med brist menas att tillgängliga resurser understiger totala önskemål och behov.

Jag kommer inte nämna några siffror här. Men jag har haft alla förutsättningar för att inte sitta här i kväll med den här extrema ångesten.
Det började när jag var riktigt riktigt liten, och en bosparfond startades i mitt namn. Varje år fick (jag som förskott på mitt arv från farmor) det maximala belopp som krävdes för att få maxpoäng och bra köplats. När farmor dog för tre år sedan så fanns där en hel del pengar alltså. I dag finns där ingenting, mer än kanske nån tusenlapp.
Att hon dog gjorde att jag ärvde en "viss" summa pengar. Här kan jag känna att jag investerade den vist i och med att jag tog körkort. Men det var ett väldigt dyrt körkort. Och pengarna tog slut direkt.
I vintras sålde jag min bil för en bra summa pengar. Jag tänkte att jag skulle spara det mesta. Jag åkte på en drömsemester med min vän S. Visst. Där försvann väl (om jag tar i så jag nästan spricker) kanske 16000. Så betalade jag tillbaka en skuld till min mamma har jag för mig. Var resten av pengarna finns i dag har jag ingen aning om.
När jag fyllde år i maj så tror jag att min mormor tyckte synd om mig för jag fick flera stora sedlar i ett kuvert. Det tog tre (?) veckor. Så hade jag "bulimiat" upp/ut alla de pengar som jag fick av henne. Mina pengar som jag skulle ha så jag och K kunde åka på semester. Istället lånade han mig till hela resan. Fast han inte hade råd. För att jag - i princip - slängt alla mina pengar i toaletten och spolat noggrant efteråt.

Jag har haft svårt med ekonomin jämt. Jag har haft extrem ångest över ekonomin jämt. Jag har legat sömnlös över mina bortflugna pengar SÅ många nätter. Och varenda en av de här nätterna - så även i kväll - har jag tänkt att "i morgon börjar mitt nya liv". Vilket det - bevisligen - inte gjort.

Att detta kom i kväll är för att vi ju börjat prata om att flytta härifrån. Byta till oss en lite större lägenhet (vi bor nu med två stora hundar i en tvåa på 56 kvadrat). Jag har hittat en del objekt som är riktigt intressanta, men den tuffa sanningen är att - delvis för att vi nu har en förhållandevis låg hyra - flyttar vi till större så blir det högre utgifter. Inte bara för att hyran kommer bli högre, utan för att det är en del grejer i lägenheten som måste åtgärdas (jag har tex lyckats slå hål i en garderobsdörr under ett antal av mina ångestattacker) och som vi naturligtvis måste stå för. När jag tog upp det med min älskade K innan vi skulle sova så kom vi in på snack om ekonomi (främst min icke-existerande). Finns det EN sak jag inte ska tänka på innan jag somnar så är det pengar. Och nu är det kört. Jag är helt slut. SÅ trött. Men det bara snurrar i huvudet.

Jag förstår att det verkar helt vansinnigt att skaffa sig högre utgifter i en situation som min. Men jag avskyr den här lägenheten. Listan kan göras lång över varför, men nummer ett är att storleken har faktiskt betydelse. Alla miljontals barn som är på gården också (de vill inte pussas med mina hundar, men förklara det för hundarna som ser pussvänliga ansikten i tung-höjd). Vi har ett dagis under lägenheten. Att sova längre än till kvart över åtta på vardagarna kan man drömma om, för då har dagis samling och sjunger glada låtar. Jag har dessutom en massa tråkiga minnen från den här lägenheten. K hade en inneboende när vi träffades. Hon och jag blev väldigt goda vänner. Trodde jag. Tills hon likt en ilslug diktator tutade i mig en massa lögner om K som jag dessutom gick på och som lätt hade kunnat göra ett snabbt slut på mitt och Ks förhållande. Sen kan ju alla säkert förstå vad det första det är jag tänker på när jag går in i badrummet och ser vår toalett. B/P B/P B/P B/P. Som sagt. Listan kan göras lång över varför jag inte vill bo kvar här. Klart att lägenheten inte är orsaken till att jag mår dåligt. Men den är en bidragande faktor.

Nu är klockan strax i halv två. Klockan var halv elva när diskussionen kom upp med K. Jag önskar jag bara kunde lägga mig och sova, men jag vet att så fort jag lägger mig ner och blundar så kommer paniken tillbaka.

Jag känner mig sällan (om ens någonsin) så värdelös som när jag tänker på min ekonomi. Tankar om självmord kommer säkert över 2/3 delar av fallen pga ekonomiångest.

Men i morgon. Då börjar mitt nya liv.

12 juli, 2006

Lamslagen

Just nu är ångesten så fruktansvärt stark att jag har svårt att andas... armarna känns så tunga att jag har svårt att lyfta dem... en stor sten ligger på bröstet och jag kan inte lyfta bort den...

Så fruktansvärt äcklig. Så FRUKTANSVÄRT äcklig. SÅ fruktansvärt äcklig.

Det här håller inte. Det går inte längre. Jag ORKAR inte. Jag VILL inte.

Det är så mycket smärta. Så mycket som gör ont. Och jag vet inte hur jag ska hantera det! Jag kände mig olycklig i bulimin. Men sveket mot anorexin gör mig ännu mer olycklig. Hon - min bästa vän, alltid, i vått och torrt - som jag stöter bort gång på gång. Det gör ONT. FYSISKT. Det hugger till i hjärtat ibland. Magmusklerna krampar. Tårarna rinner...

I can't understand it.
The search for an answer is met with a darker day.
And we've been handed these moments forever.
But I'm reassured there's another way.
You don't have to close your eyes.
There is room for love again.
Ease the pain to realize
All that love can be.
Forced apart by time and sand.
Take a step and take my hand.
And don't let it go.
Never let go.

Broken, once connected,
We were so strong and so blessed in a simple way.
So don't let me go it alone.
Turn your head up to the sky.
Nothing down below but me.
Face the truth to realize
All that we could be.
Torn apart by rage and fear.
Hold onto what brought you here.
Don't let it go.
Never let go.

Turn your head up to the sky.
Nothing down below.
Don't let go.
Josh Groban, "Never let go"

11 juli, 2006

UschochFyochBläochUrk

I dag ska jag till dr Berg igen. Sån ångest i gårkväll att jag hade ont i magen (vilket kan leda till frågan om ångest är psykisk eller fysisk - vem kom först; hönan eller ägget???).

I går på dagen kände jag det som att blixten slog ner i mig som från en klar himmel när jag satt och läste. Jag sitter ju och kämpar och kämpar med fysiken och till hösten ska jag läsa sista kemin är det tänkt. Men så kom jag på att Varför ska jag tvinga mig själv till att läsa detta, och som följd få ÄNNU sämre självförtroende pga att jag inte förstår?? Gick in och kollade på de utbildningar som jag hoppas kunna söka till våren, alternativt till nästa höst, och jag BEHÖVER ju inte de här två sista kurserna för min specialbehörighet - jag har redan läst all kemi och fysik jag måste ha! Så jag tror fanimig att jag ska hoppa av fysiken. Och sälja både fysik- och kemiboken så jag får lite extra pengar istället. Har en hel läskback med böcker under bordet - skulle nästan kunna sälja ihop till en liten lyxsemester tror jag. *s*
Jag känner även att jag så jävla gärna vill söka till universitetet redan till våren. Och det går ju inte om jag blir inlagd. Jag har fortfarande typ tvåhundra poäng kvar till högskolebehörigheten (ska söka ett par kurser på kul, typ historia b, psykologi b och nåt mer tror jag).

Men samtidigt så är ätstörningen så förbannat stark. Visst, jag äter fortfarande. Men ångesten ÄTER UPP mig innifrån. I natt var jag ute på en 2,5 timmes promenad (gick runt hela bromma - inte illa va?) och när jag gick runt bland de fina husen så kände jag i hela kroppen att Det är inte värt kampen, jag kommer ALDRIG bli lycklig. Jag kommer ALDRIG ha en ordnad ekonomi. Jag kommer ALDRIG få bo i ett sånt där fint hus (en av mina högsta drömmar). Jag tror inte på nåt sätt att jag är ensam om att känna så här eller att jag är mindre lyckligt lottad än alla andra på hela jorden, även om det kanske låter nåt så exceptionellt självömkande det jag skriver. Det är bara det att det vore så jävla skönt om jag inte behövde gå i motvind HELA tiden. Om nånting NÅNSIN kunde gå som jag vill. Om jag kunde få leva en enda jävla dag utan den här förbannade ångesten. Uppgivenheten. Äcklet. Självhatet... Allt det som gör att jag själv sätter käppar i hjulet för mig. Jag är min största fiende, den som förstör mest. Jag har ingen att skylla ifrån mig på - allt är mitt fel.

Och är man så dum i huvet som jag är: förtjänar man då att bo i ett så där fint hus, vara lycklig, ha ett bra jobb osv?

06 juli, 2006

Ganska länge sen nu...

Nu var det ett tag sedan jag uppdaterade den här bloggen märker jag. Vet inte riktigt vad jag ska skriva...

Har varit en vecka i Tunisien med min älskade K (vi kom hem i natt vid halv fyra). Inte första gången jag upplever lite känslan av att åka på semester från ätstörningen, maten har slunkit ner utan att slinka upp igen. Stundtals har jag dock haft ENORM ångest. All mat, och så var det 40 grader varmt så det i princip var bikini som gällde heeeela tiden. Jag har verkligen ätit en hel del onyttigheter, och har kunnat se på bilderna i digitalkameran hur jag har gått upp, nästan från dag till dag. Dock har jag kämpat emot rätt bra, och har ätit ändå. Ett par dagar klarade jag inte av att äta kolhydrater till maten (alltså typ pasta och sånt) men, som sagt har det funkat okej. Hela tiden har rösterna i huvet tjatat på mig att när jag kommer hem måste jag gå ner igen, allt jag gått upp och mer där till.

Jag menar verkligen att jag har röster i huvet, det är som att någon skulle stå bakom mig och prata med mig.

Skitjobbiga har rösterna varit. Och skitjobbigt har det varit med bikinin. Och skitgod har maten och äckligheterna varit. Jävligt jobbig kombination. Men inte en enda gång har jag kräkits. Faktiskt. (Vill verkligen poängtera det eftersom jag vet att du, K, läser bloggen ibland...)


Så vägde jag mig i morse när jag vaknat. Och jag har inte gått upp ett gram.