Skakigt på sistone.
(Första stycket är direkt kopierat ur andra bloggen)
Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade bloggen, jag vet. Och jag har en rätt bra anledning också.
Jag började nämligen med min nya antidepressiva medicin. Jag gillar inte att äta sånt, men jag tänkte att jag skulle ge den en chans. OM den nu kunde bota min ångest så kändes det som att det var värt det... Första tre dagarna skulle jag äta en tablett för att sedan övergå till två. Redan första dagen som jag åt två kände jag mig lite konstig - yr, lite skakig... Ja, lite lätta biverkningar som man ju ofta får när man äter sån medicin. Det var på söndagen. Sen blev jag bara sämre och sämre. På morgonen (innan jag ätit medicinen) var det okej. Jag kunde gå ett varv runt kvarteret med hundarna före frukost. Från torsdagen klarade jag inte längre av att gå ut med dem på dagen. Min mamma fick komma hit och gå ut med dem, medan jag låg och skakade i soffan. När jag tittade ner på golvet så rörde det på sig, och när jag gick så visste jag inte var jag satte ner fötterna. Natten mot söndagen svimmade jag när jag var uppe och kissade. Så i måndags bestämde jag mig. Jag tänker inte äta den här medicinen längre. Dr Berg är på semester till 14 augusti, så jag kunde tyvärr inte rådgöra med henne. Men jag tror verkligen att det är mer välgörande för mig (och min ångest och ätstörning) att kunna gå ut med mina hundar, umgås med mina vänner och inte oroa mig för att ramla omkull för att det pågår en ständig jordbävning under mina fötter.
Redan första dagen som jag inte åt medicinen så mådde jag mycket bättre, och dagen efter det kunde jag och Enzo åka och spåra. Helt otroligt vad fort det kan gå! Jag mådde jättebra när jag och Enzo kom hem, så jag tror att jag gjorde rätt. Har inte fått några utsättningsbesvär heller som jag känner av.
Ätstörningen och jag har kommit överens om en deal tror jag. Jag låter den hållas utan att kämpa emot, och som tack så är hon inte lika överjävlig mot mig. Jag äter inte så mycket, men jag äter lite i alla fall, och så länge vi kan hålla oss på den här nivån är det okej. Snart börjar plugget igen och jag har ingen lust att bli inlagd eller få nån annan hjälp heller längre. Jag vill bli klar med komvux och sen söka till universitetet nästa höst. Får väl vara ätstörd då. Vem bryr sig....
Så känns det i dag...
Nu var det väldigt länge sedan jag uppdaterade bloggen, jag vet. Och jag har en rätt bra anledning också.
Jag började nämligen med min nya antidepressiva medicin. Jag gillar inte att äta sånt, men jag tänkte att jag skulle ge den en chans. OM den nu kunde bota min ångest så kändes det som att det var värt det... Första tre dagarna skulle jag äta en tablett för att sedan övergå till två. Redan första dagen som jag åt två kände jag mig lite konstig - yr, lite skakig... Ja, lite lätta biverkningar som man ju ofta får när man äter sån medicin. Det var på söndagen. Sen blev jag bara sämre och sämre. På morgonen (innan jag ätit medicinen) var det okej. Jag kunde gå ett varv runt kvarteret med hundarna före frukost. Från torsdagen klarade jag inte längre av att gå ut med dem på dagen. Min mamma fick komma hit och gå ut med dem, medan jag låg och skakade i soffan. När jag tittade ner på golvet så rörde det på sig, och när jag gick så visste jag inte var jag satte ner fötterna. Natten mot söndagen svimmade jag när jag var uppe och kissade. Så i måndags bestämde jag mig. Jag tänker inte äta den här medicinen längre. Dr Berg är på semester till 14 augusti, så jag kunde tyvärr inte rådgöra med henne. Men jag tror verkligen att det är mer välgörande för mig (och min ångest och ätstörning) att kunna gå ut med mina hundar, umgås med mina vänner och inte oroa mig för att ramla omkull för att det pågår en ständig jordbävning under mina fötter.
Redan första dagen som jag inte åt medicinen så mådde jag mycket bättre, och dagen efter det kunde jag och Enzo åka och spåra. Helt otroligt vad fort det kan gå! Jag mådde jättebra när jag och Enzo kom hem, så jag tror att jag gjorde rätt. Har inte fått några utsättningsbesvär heller som jag känner av.
Ätstörningen och jag har kommit överens om en deal tror jag. Jag låter den hållas utan att kämpa emot, och som tack så är hon inte lika överjävlig mot mig. Jag äter inte så mycket, men jag äter lite i alla fall, och så länge vi kan hålla oss på den här nivån är det okej. Snart börjar plugget igen och jag har ingen lust att bli inlagd eller få nån annan hjälp heller längre. Jag vill bli klar med komvux och sen söka till universitetet nästa höst. Får väl vara ätstörd då. Vem bryr sig....
Så känns det i dag...
