29 december, 2008

Vad skulle jag göra?

Vad skulle jag göra utan er, underbara änglar? Även om ni ibland snudd på ger mig magsår.... Enzo och Gizmo.... vad vore jag utan er?

Ångesten är så överväldigande. Eller "så" överväldigande? Kan man säga så? Men i alla fall... dessa ständiga kramper i kroppen. Dessa ständiga attacker. När jag inte vet vad jag ska göra? När allt i mig skriker att det är hopplöst. Och som kommer allt oftare.

Jag menar... snart 27 år gammal. Inget jobb. Sjukskriven för ångest. Pojkvän/sambo/man?? Jag vet ju inte ens längre var vi står? Familj? Well... bröderna verkar ha hittat en perfekt familj i sitt nuvarande leverne. Mamma har sin nya man. Pappa... jag kan bara säga att jag önskar att du levde fortfarande. Vänner? Ett helt annat kapitel... I kväll när jag hade en riktigt svår ångestattack så tänkte jag faktiskt ringa en vän för att prata av mig det värsta. Två svarade inte, och sen kom jag att tänka på en tredje (efter att ha tittat i telefonboken i mobilen). Så så värst många vänner har jag inte heller.

Jobb... där vi befinner oss större delen av livet. Jag har förmodligen haft fler jobb än de flesta hinner under sin livstid... i ärlighetens namn har jag nog haft fler under senaste två åren!! Förra året.. jeez.. bytte väl... 7 gånger? Och vet inte varför. För att jag kan? För att jag inte vågar stanna? För gudarna ska veta att det inte handlat om att jag inte VILLE stanna eller fick sparken...

Jag börjar bli så uppgiven. Inte så att jag VILL ta livet av mig. Ser bara inte vart det leder. Varför ska man leva ett liv som bara går i fel riktning hela tiden? Inget illa ment mot er som gör det, men ärligt talat. Varför ska jag fortsätta? Varför ska jag kämpa? Klart att ett fåtal skulle märka att jag försvann. Men de skulle överleva och komma över det.

Jag är så deprimerad. Så ångestfylld. Och egentligen tror jag faktiskt inte att nån skulle bry sig. Inte nån.

Vad gör jag nu??

Vad ska jag göra nu? Jag är så förvirrad. Så kluven. Är detta bara nåt jag gör som ett steg i mitt gamla vanliga flyktbeteende, eller är det ett verkligt och sunt beslut? Jag vet verkligen inte och det gör mig galen.
Hur mycket är jag? Hur mycket är du? Och hur mycket är medicinen?
Vi har haft det dåligt till och från ett tag. Men vill jag verkligen släppa taget helt och ge upp? Och ska jag verkligen se detta som något som mäts utifrån prestation?
Hur mycket är för att det är bekvämt och något jag är van vid? Hur mycket är det för att VI är någonting bra och kärt, och du och jag i en separerad värld är någonting obekant och obekvämt?

Jag VET verkligen inte!! Jag älskar dig så jag skulle kunna göra vad som helst för dig, men är du och jag tillsammans någonting allt för destruktivt för mig?

Hur vet man vad som är RÄTT? Vem som är THE ONE?

Och varför ställer jag mig alla dessa frågor efter åtta år?

19 december, 2008

Fragile little mind...

Är så slut efter gårdagens (eller nattens snarare) psykbryt... jag känner mig helt okej och så kommer de där bryten och när jag vaknar upp dagen efter så blir jag verkligen rädd. Jag hade verkligen kunnat gjort nånting MYCKET dumt i går, som jag inte alls känner att jag vill nu när jag är lugn igen...
Jag har tid hos en ny psykoterapeut 2 februari. Let's pray to God att hon är nåt å ha. *skakar på huvet*

18 december, 2008

Jag är så ledsen för att du är död. Jag vill inte att du ska vara borta. Utan dig känner jag mig ensam. Det gör ont. Jag tycker synd om mig själv och alla andra som inte får träffa dig mer. Jag kommer inte över saknaden. Jag gör inte det. Jag tror fortfarande att jag kommer träffa dig igen.

Även om jag såg dig dö på karolinska den där sensommardagen 1999.

Även om jag höll dig i famnen när de gav dig sprutan strax före jul 2005.

Och även om jag var på alla er andras begravningar.

Smärtan är äkta. Och det gör för ont för att jag ska kunna inse faktum att ni är borta.

Pappa, visst är det väl så att jag inte är ensam på riktigt? Visst är det väl så att du kommer tillbaka? Visst tänker väl du leda mig ner för altaret när jag och Klas gifter oss? Visst är det väl så att jag inte väntar i onödan?

Å gud det gör så ont. Alla känslor. Jag är riktigt ledsen, men bara för ett par sekunder. Sen orkar jag inte känna mer.

Vem tänker väcka mig ur min mardröm? Vem?

Tankar

Jag har verkligen tankar. På riktigt. För första gången på tre år. Lösningen är bokstavligt talat en armslängd ifrån mig. Vad hindrar mig? Jag vet snart inte.

Jag vet att jag inte får snurra in på det som är jobbigt, för det blir bara djupare och djupare. Men... allvarligt. Det är lite för mycket nu. Och när jag tänker att det inte kan bli värre kommer något mer. Det är verkligen inte så att jag är en självömkande dramaqueen, det gör verkligen ont på riktigt och det gör bara ondare och ondare.
26 år gammal frågar jag mig själv: är det verkligen realistiskt att tro att det kommer bli lättare? Really?

Jag försöker lägga över skulden på andra. Det är "hennes" fel för att hon mobbade mig i lågstadiet. Det är "hans" fel för att han gjorde saker mot mig när jag var alldeles alledels för liten. Det är deras fel för det och det och det.

Men till syvende och sist måste det väl ändå vara så att det finns en anledning att alla dess - oberoende av varandra - har gjort som de gjort? Det måste väl ändå handla om mig?

Jag kan knappt andas. Känslan är inte att det gör ont. Känslan är att det är helt övermäktigt.

Om dig...




"Everybody's Fool"

perfect by nature
icons of self indulgence
just what we all need
more lies about a world that

never was and never will be
have you no shame don't you see me
you know you've got everybody fooled

look here she comes now
bow down and stare in wonder
oh how we love you
no flaws when you're pretending
but now i know she

never was and never will be
you don't know how you've betrayed me
and somehow you've got everybody fooled

without the mask where will you hide
can't find yourself lost in your lie

i know the truth now
i know who you are
and i don't love you anymore

it never was and never will be
you don't know how you've betrayed me
and somehow you've got everybody fooled

it never was and never will be
you're not real and you can't save me
somehow now you're everybody's fool


Varför kan jag inte bara släppa det? Varför? Jag är så fruktansvärt olycklig. Arg. Deprimerad. Sorgsen. Förbannad. Hatisk. Ledsen.

Och värst av allt: jag saknar dig. Och för det hatar jag mig själv.

15 december, 2008

De är verkligen inte så olika i alla fall

Så, min känsla av att skillnaden på tjack och min medicin inte är så stor stämde. Tydligen är min medicin ett centralstimulantia, och biverkningslistan för det verksamma ämnet är längre än bibeln. När jag frågade min läkare (tillika chefsneurolog på Karolinska) sa han att det inte var några egentliga biverkningar annat än att jag "kan bli lite piggare" (vilket ju är mer avseendet med medicinen och inte en biverkning).

Hmm... Ja, jag blir lite sådärnöjd när jag läser om medicinen och det verksamma ämnet. Jag är inte den som är särskillt anti mediciner i allmänhet, men att gå runt och må så här? Hur länge gör man det? Jag lär ju äta medicinen ett bra tag, om man ens kan sluta med den? Ska jag då gå runt och vara konstant hög? Är det så lämpligt att köra bil? När kommer den sluta påverka min nattsömn? Klockan är ändå tio, och jag är inte minsta trött. Däremot när jag blundar så får jag nästan lite panik.

Kom ihåglapp till mig: ring doktorn i morgon!

Hur många diagnoser kan man ha?

Ja, så har jag fått en ny sjukdom diagnostiserad. Som jag dessutom måste äta medicin flera gånger om dagen emot. Hur många diagnoser kan man ha egentligen? Borde inte den ena slå ut den andra?

Min nya medicin är väldigt jobbig. Jag har biverkningar utan dess like. I gårkväll gick vi och la oss rätt tidigt. Kvart över fyra tittade jag på klockan sista gången. Tio i sex vaknade jag - återigen klarvaken. Gick ut med hundarna, gjorde frukost åt karlsloken och kollade på nyhetsmorgon. Sov två timmar på förmiddagen ungefär. Hade inte behövt ställa klockan - vaknade KLARVAKEN.

Alltså... jag tror inte att jag någonsin i mitt liv vaknat och varit klarvaken. Inte en enda gång. Och jag har aldrig känt mig så konstigt pigg. Inte ett dugg sömnig liksom. Det är väldigt VÄLDIGT ovanligt.
Och det är ju bra. Att jag är pigg och vaken. Men när jag till exempel träffar mina syskon på lördag så vill jag inte att de ska tro att jag går på typ tjack... och risken finns faktiskt. *uh*

07 december, 2008

Upp å ner, ner å upP

Det går verkligen upp och ner. Kan kännas som att jag håller på och landar, men så kommer ångesten igen. Jag försöker på nåt sätt hoppas att det är som när man är sjuk (typ har influensa eller nåt). Man måste få rejäl feber för att bli av med infektionen, om du förstår vad jag menar. Men räcker det inte med EN rejäl febertopp på 40 grader? Måste man få flera såna - varje dag? Jag har så ont i kroppen och så svårt att andas. Och jag VET att det enda som hjälper (för stunden) är att bara resa mig upp och försöka gå iväg (ja, att röra sig rent fysiskt kan hjälpa, men är o så svårt ibland) och tänka på nåt annat. Det går inte. För ångesten gör ONT. I magen. Och du som har haft ont i magen nån gång vet hur det känns när det hugger till och man liksom fälls ihop som en fällkniv av smärtan? Welcome to my life.

Och jag känner att jag liksom inte ORKAR gräva ner mig igen. Och vill egentligen bara gå och lägga mig och sova, för jag är faktiskt trött. Men det är svårt att resa mig för att gå till sängen. Svårt på riktigt. Som att benen inte fungerar längre.

Jag orkar inte vara så här ledsen hela tiden. Inte hela tiden, som "de senaste två timmarna". Hela tiden som "de senaste 26 åren".

05 december, 2008

Orättvist...

Det är så orättvist. Varför du? Du som är så fantastiskt snäll, omtänksam, rättvis och dessutom hälsan själv... varför? Varför du? Orättvist.... och jag kan inte sluta gråta. Det gör så ont. Varför du????? varför varför varför varför varför varför......................

Så många roliga stunden. Underbara minnen. Och en framgångsrik framtid utstakad.

VARFÖR DU????

Det blir aldrig lättare att leva

Nä... det verkar inte så i alla fall. Så fort det kommer ett litet ljus i den där mörka tunneln så händer nåt nytt som får säkringen att gå så det blir kolmörkt igen. Så är det.

I dag är det tre år sedan min underbara ängel Tessie dog. 5 december 2005, bara tre månader från hennes elvaårsdag. Ett av de mest ... finner inget superlativ ... Tragiska? Fruktansvärda? ögonblicken i mitt liv.

I dag på Tessies dödsdag så ringer en älskad vän och berättar att hon fått cancer.

Varför händer detta alla jag känner? Cancer cancer cancer. Överallt cancer.

Ja, livet är orättvist mot alla. Men den vetskapen hjälper inte mig. Inte när jag tycker att livet är så himla orättvist mot mig.

04 december, 2008

Ångesten ÄTER mig!!

Det blir inte lättare, bara svårare. Jag vet inte vad det är som är värst, som gör det så omöjligt att bara släppa och gå vidare. Sveket av en väldigt nära vän? Total brist på kontroll av situationen? Det faktum att jag vet att jag nog aldrig kommer hitta ett så bra jobb igen? Jag vet inte. Jag vet bara att jag fått tillbaka min panikångest och medicinerar mot den för första gången på typ tre år. Jag har inte sovit på snart två månader. Jag går runt och har ett konstant tryck över bröstet, och det har blivit så svårt att andas att jag till och med fått astmamedicin av min läkare.
Jag är helt inkapabel att göra nånting om jag inte verkligen tvingar mig själv. Behöver jag nämna att jag återigen är sjukskriven?
Psyokosomatiska besvär har jag naturligtvis haft förut (ätstörningar? Daaah!) men att få så här verkliga fysiska bekymmer, som att jag har fysiskt ont när jag andas? Kan inte påminna mig om att det känts så förut.

Önskar att jag hade mer stöd hemifrån. Men han förstår inte. Han anser att livet är svårt och orättvist mot alla, och visst. Det är det säkert. Men det hjälper inte mig. Och jag skulle behöva stöd - inte guilt-trips...

Det här året som verkade bli mitt bästa någonsin verkar avslutas i samma katastrof som så många andra år.

Jag är djupt olycklig.